Alla ni som inte vill veta mer eller mindre äckliga detaljer om hur det gick till när ungen kom till världen och som inte har något större intresse av att veta mer om själva förlossningen kan sluta läsa med en gång. Alla ni andra - nu kör vi.
Vaknade med oregelbundna och ganska svaga värkar på fredagsmorgonen. De kom med allt ifrån fyra till tolv minuters mellanrum. I samband med smärtan kom det dessutom något som såg ut som vattniga, men samtidigt lite slemmiga flytningar. Jag ringde barnmorskan för att fråga om det kunde vara fostervatten som hade börjat sippra, men hon var helt säker på att det bara var slemproppen som hade börjat lösas upp. Så vi tog det lugnt, kollade på några filmer och åt en massa godis.
När jag gick och la mig på kvällen försvann smärtan helt. Jaha, det var väl bara förvärkar som spökade då, tänkte jag och sov som en stock i över nio timmar. Men så fort jag gick upp dagen därpå var värkarna tillbaka. Lika oregelbundna som dagen innan och "slemproppen" fortsatte att rinna ut. På eftermiddagen ökade värkarna i styrka, men de var fortfarande inte så hemska som jag hade föreställt mig. Bara man rörde på sig under tiden så var det inga problem.
Under natten mot söndag vaknade jag vid tvåtiden. Klockade värkarna till sex, sju minuters mellanrum och ringde till förlossningen för att fråga om råd eftersom det aldrig hände något. När kvinnan i luren fick höra om flytningarna i samband med värkarna blev hon orolig. Det låter som att vattnet har gått och då ska man komma in med en gång, förmanade hon på danska.
Vid fyratiden satt vi i taxin på väg till Sunderby sjukhus. Och plötsligt hände det något. Sammandragningarna i nedre delen av magen blev intensivare och strålade ner i benen och ut i ryggen. Jag fick koncentrera mig på att andas igenom smärtan och stirrade ut i natten. Skulle Jimmy få anledning att fira sin första fars dag? Skulle vi bli föräldrar innan kvällen?
CTG:n visade regelbundna värkar som nu kom i treminutersintervaller. Men du är ju öppen fem centimeter, sa barnmorskan när hon undersökte mig vid halv sju. Jag fick bekanta mig med lustgasen (som jag inte tyckte gav någon större effekt) och bad om epidural eftersom jag var rädd att smärtan skulle bli övermäktig längre fram.
Narkosläkaren kom en timme senare (07.45) och då var jag plötsligt öppen åtta centimeter. En timme senare - tio centimeter. Eftersom allting gick så snabbt tvingade barnmorskorna mig att ta det lugnt och bara andas trots att det tryckte på som fasen. Men kl. 10.10 fick jag börja krysta. Har aldrig upplevt sådan smärta innan. Jag ville bara dö. Men en timme senare kom våran älskade pojke ut.
Ett stort tack till den underbara personalen på förlossningsavdelningen som instruerade och hjälpte till på alla sätt för att risken för skador skulle minimeras. Resultatet: inte ett enda stygn utan "bara" ett litet skrubbsår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar