Det här är min lilla tjej - med betoning på min. Vissa tider på dygnet är det mamma som ska bära för att hon ska bli tyst och jag ser mycket av mig själv i henne. Exempelvis ögonen och de runda, gosiga kinderna som jag hade som barn. Hon börjar bli duktig på att hålla uppe huvudet själv, i alla fall när vi bär henne upprätt. Lägger vi henne på mage så ligger hon mest med ansiktet neråt och skriker för full hals. Hon kan rulla över på sida åt båda hållen (från ryggläge) och ligger sällan kvar på filten
där man lämnade henne utan snurrar iväg ett kvarts eller ett halvt varv. Det är mycket fingrar (och händer) i munnen just nu och bubbelblåsande.
Hon kan greppa saker som hänger framför henne och föra dem till munnen. Hon är intresserad och nyfiken och blir lätt svettig om fötterna - som sin morfar.
Vilma är en väldigt glad liten unge som ler mycket. Precis på morgonen, när man inte har setts på hela natten, blir hon alldeles till sig och sprattlar med hela kroppen samtidigt som hon ser så himla glad ut att man blir alldeles varm i hjärtat. Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan vi får höra henne skratta också. Det ser jag fram emot. Jag ser också fram emot att hennes kolikmage ska ge med sig snart så att vi får ha en glad gumma på kvällarna också. Nätterna går fortfarande strålande och jag matar henne bara en eller två
gånger och ungefär varannan timme på dagen. Sedan en månad tillbaka har
vi slutat med ersättning eftersom maten verkar räcka till ändå. När jag
inte är hemma kan dock pappa J ge henne en flaska och då äter hon cirka
100 ml åt gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar