Mitt i en vit mardröm

Igår kväll läste jag Bea Uusmas Expeditionen: min kärlekshistoria som handlar om Andrés polarexpedition 1897. En väldigt intressant bok ur ett historiskt perspektiv, men också på grund av författarens besatthet. Hon har ägnat femton år av sitt liv åt att gå i expeditionsmedlemmarnas fotspår, har varit i Arktis flera gånger och till och med utbildat sig till läkare för att kunna svara på vad det egentligen var som hände under den misslyckade expeditionen.

Men samtidigt är historien nästan osannolik. För hur vågar tre män, som främst har haft skrivbordstjänster och helt saknar kunskap om arktiska förhållanden, bege sig iväg till Spetsbergen (dagens Svalbard) för att flyga över okänt land med en ballong som aldrig är testad? Enligt Andrés första beräkningar skulle ballongen kunna hålla sig svävande i 900 dygn. Efter en andra uträkning revideras siffran till 30 dygn, vilket var gott om tid för att hinna flyga över Arktis (det tar sex dygn, men hittills hade ingen ballong lyckats flyga i mer än ett). Starten blir dramatisk och de tappar både släplinor, som gör det möjligt att styra, och nära 800 kg ballast. De försvinner upp bland molnen på en okontrollerad färd, med en packning som bland annat består av vita skinnhandskar och stärkta kravatter (som de ska ha på sig när de blir mottagna efter landningen), flera hundra kilo tunga slädar, häftstift, hänglås, en bordsduk och 36 brevduvor (som man aldrig hann träna så att de skulle hitta tillbaka till Stockholm). Efter 65 timmar kraschar trion på isen. Mitt i en vit mardröm.

"De hade varit säkra på att det ständigt skulle vara solsken. De hade inte räknat med att det kunde finnas dimma och rimfrost i Arktis. De hade inte heller räknat med att vätgasen långsamt skulle läcka ut ur de åtta miljoner mikroskopiska hål som symaskinsnålen hade gjort när de parisiska sömmerskorna sydde ihop ballongtygets fjorton kilometer sömmar."

Det skulle dröja trettio år innan deras kvarlevor hittas på en av världens mest otillgängliga platser och ytterligare närmare sjuttio innan man vet (eller i alla fall tror sig veta) varför de tre männen dog när de både hade mat, varma kläder, ammunition och gevär. Mycket intressant läsning! Nu vill jag besöka Andrés museum i Gränna.