Nu har du varit här lika länge som du var i magen, lilla Vilma. Vart har tiden tagit vägen? När blev du så stor? Hon har börjat krypa lite smått, men det går inte fort. Oftast trycker hon sig bakåt med händerna istället och blir riktigt arg när hon vill framåt, men istället hamnar under en säng eller slår emot väggen med fötterna. Men hon kan framåt också - med väldigt försiktiga steg. Hon sätter sig upp själv från liggande, både när hon ligger på rygg och mage, och sitter så stadigt att man inte behöver passa henne längre. Ibland ställer hon sig på alla fyra som ett djur och det har hänt att hon har ställt sig upp vid tv-bänken, men satt sig ner på baken igen lika snabbt.
Hon är expert på att välta Arvids legolåda och att sedan kasta bit efter bit bakom axeln. Att titta i köksskåp och lådor och bada är också roligt. Det går allt bättre med matningen, men oftast får man lura henne med söta puréer för att hon ska få i sig en hel portion. Men hon har ätit så mycket att hon har kunnat hoppa över amningen så det går åt rätt håll!
Häromdagen köpte jag mockasiner till Vilma. Hon ägnar långa stunder varje dag åt att försöka ta av sig dem, men än så länge har hon inte lyckats. "Ta kort på min strumpa också", sa Arvid när jag höll på att fota. "Så tittar jag efter plogbilen så länge". Därav den märkliga titta-ut-genom-fönstret-posen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar