Jag har precis läst ut boken Varför gråter inte Emma? som handlar om den fruktansvärda händelsen i Arboga 2008 då en kvinna mördade två små barn, 1 och 3 år gamla, med en hammare. En kvinna som var olyckligt kär i barnens pappa och Emmas man. Emma blev också svårt skadad och svävade mellan liv och död. Jag förstår egentligen inte varför jag läser så hemska saker. På ett sätt vill jag veta hur man kan hitta styrkan att gå vidare efter att ha varit med om någonting så fruktansvärt - för det känns som en omöjlighet. Men det faktum att barnen var lika gamla som Arvid och Vilma gör att ögonen tåras så mycket att det är svårt att urskilja bokstäverna på sidorna. Hur kan man ens ge sig på små oskyldiga barn? Som går runt i pyjamas och dricker välling i nappflaska. HUR?!
I morse träffade Malou på tv en kvinna vars ex-man tände eld på stugan där deras tre gemensamma barn låg och sov på Dalarö för två år sedan. Innan han tände på hade han barrikaderat alla utrymningsvägar, men den sjuåriga dottern lyckades ändå ta sig ut. Hennes två yngre bröder hade inte en chans. Jag blir nästan illamående. Både av den fruktansvärda, avskyvärda och hjärtlösa händelsen och för att det är näst intill omöjligt att inte dra paralleller till mina egna barn. Mina fina ögonstenar som jag skulle göra allting i världen för. Skulle det hände dem någonting skulle jag sjunka ner i ett bottenlöst hål och aldrig komma upp igen. Så känner nog de flesta föräldrar. Men kanske kan man ändå fortsätta leva med sorgen - det var ju de här två kvinnorna levande bevis för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar