J går verkligen all in när det gäller det gamla ordspråket att ta seden dit man kommer. Han är expert på att omedvetet byta dialekt när han kommer till nya ställen. Nää, det gör jag inte alls det, hävdar han. Joho, säger jag. Ta Stockholm till exempel.
Så fort han sätter sin fot i huvudstaden så förvandlas han till någon annan. Han betonar orden på ett obestämbart sätt, lägger rösten annorlunda och blir plötsligt världsvan och coolast i stan. Likadant är det i Småland. Där är han en lillgammal, mysig smålänning som dammar av hundraåriga uttryck och som petar in ett inandnings-ja i var och varannan paus.
Igår berättade J att han hade kommit på sig själv med att prata konstigt med Skellefteåborna. Som en riktigt inbiten inlandsbo som har vuxit upp i en liten norrländsk by med tre hus mitt ute i obygden. Småfnissar lite bara jag tänker på det. Tidigare har han bestämt hävdat att jag har fel på mina öron. Men nu, när han har hört sin egen stämbandsförvandling, så blev det annat ljud i skällan. Frågan om varför han leker kameleont, och har svårt att göra något åt det, kvarstår dock fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar