Du hör att alarmet ringer någonstans i fjärran. Öppnar försiktigt de tunga ögonlocken och stänger dem snabbt igen eftersom dunkandet i huvudet blir näst intill olidligt. Med nästan obefintliga rörelser vänder du på dig för att slå av alarmet, men med varje rörelse sköljer en våg av illamående. Dunk. Dunk. Dunk. Med all kraft du kan uppbåda trycker du handflatorna hårt, hårt mot tinningarna samtidigt som tårarna rinner.
Huvudvärk måste vara något av det värsta som finns. Särskilt migränvarianten som fullständigt lamslår hela kroppen. Illamående, skarp smärta så fort du rör dig, ljuskänsliga ögon och en uppgivenhet utan dess like. För hur du än ligger och hur hårt du än blundar så blir smärtan bara värre. Till slut når du en punkt när du knappt vet vart du ska ta vägen och huvudet känns som det ska explodera.
Någonstans där brukar det dock vända. Smärtan börjar sakta, sakta ebba ut och kroppen faller i djup sömn, helt utmattad. Men precis innan det omedvetna tar över hinner du tänka "jag undrar hur långt det är till nästa gång"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar