Läser i Tranås-Posten om en äldre herre som blev svårt hundbiten när han skulle hjälpa en annan man som hade fallit ihop i kramper. Gubben fick bitsår i båda armarna och ena låret, fick en söndersliten sena och tvingades tillbringa tre dagar på sjukhus. Hundägaren har dock gått upp i rök och eftersom det är hans försäkringbolag (om han ens är försäkrad) som ska stå för notan så får gubben inga pengar, ingen upprättelse, nada.
Jag har en oerhörd respekt för andras djur och tycker inte om okopplade hundar - även om ägaren själv hävdar att lilla Fifi är sååå snäll - eller hussar och mattar som uppenbarligen inte har pli på sina fyrbenta vänner. Och det här med kamphundar, som har aggressivitet i blodet, är ett kapitel för sig. Tuffa killar som tror att de blir ännu tuffare med ett skräckinjagande kraftpaket vid sin sida. Hundar som sedan, i många fall, tränas att skada för att ägaren ska känna sig trygg. Säker. Överlägsen. Untouchable.
Nu vet inte jag omständigheterna kring just den här händelsen, men en hund ska inte attackera. Tänk om det hade varit ett barn? Eller att den hade slagit igen käftarna kring halsen på den gamla gubben? Att man sedan, rent juridiskt, inte kan kräva skadestånd av någon som har drabbats av akut sjukdom, det vill säga den krampande hundägaren, låter ju helt sjukt. Ska man hellre låta någon ligga och dö på gatan och låta bli att ingripa av rädsla för sin egen säkerhet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar