Förlossningsberättelse

Det känns som att hon kom igår, men lillan har redan hunnit bli två veckor gammal. Hög tid att skriva ner förlossningsberättelsen med andra ord - innan man glömmer allt för mycket. Känsliga läsare varnas! På måndagskvällen den 14 april, två dagar efter beräknat förlossningsdatum, stod jag och diskade medan J lekte med Arvid. Jag hade haft ganska regelbundna förvärkar i flera dagar, ungefär var sjunde till tionde minut, och var oerhört less på att vara gravid. Men när jag gick och la mig klockan 23 hade jag ingen aning om att hon skulle vara här bara fem timmar senare.

Prick kl. 00.00 (vad är oddsen liksom?) vaknade jag av att vattnet gick. Jag flög upp ur sängen och rusade in i badrummet för att inte blöta ner allt för mycket. Sammandragningarna kom lika frekvent som innan - ungefär var sjätte, sjunde minut och gjorde inte särskilt ont - och jag ringde förlossningen för att fråga om vi var tvungna att komma in på kontroll nu eller om det kunde vänta till morgonen när Arvid var på dagis. Kvinnan som svarade tyckte ändå att det vore bra med en kontroll eftersom jag hade haft så mycket förvärkar och vi ringde barnvakten, packade i ordning det sista och åkte. Strax efter två kom vi in på förlossningen och precis som med Arvid så var det som att det satte igång när vi väl kom dit. CTG:n visade regelbundna värkar varannan minut och kl. 02.45 (vid den första undersökningen) var jag öppen 5 cm. "Det kommer att bli barn idag", meddelade barnmorskan och jag blev tillfrågade om jag ville ha lustgas. Ja, tack! Något annat hanns inte med. Efter en halvtimme (kl. 03.20) var jag öppen 10 cm.


Eftersom allting gick så fort orkade livmodern inte riktigt med att ge mig kraft under krystvärkarna och jag fick värkstimulerande dropp som inte hjälpte. Vid fyratiden var jag helt slut och hade helt tappat fokus på målet och istället fastnat i den ofattbara smärtan. Jag hörde barnmorskorna prata om att det kunde vara farligt för barnet om det inte kom ut snart och med en sista kraftansträngning, och barnmorskor som med våld tryckte på magen och lirkade ut henne, kom hon. Kl. 04.20. Våran fina, perfekta dotter. 4985 gram tung och 54 cm lång.


Det kändes overkligt att jag hade haft en sådan stor bebis i magen (både blöjorna och kläderna vi hade med oss var nästan för små) - och jag kunde inte förstå hur jag hade lyckats föda fram henne utan en enda skråma. Jag kände mig som en superhjälte! Och att foglossningen som jag hade dragits med i månader nästan försvann så fort hon var ute var ett extra plus.