Igår efter frukosten stoppade jag ner båda barnen i vagnen och gick till kyrkcenter där de har sångstund, fika och lek för småttingar på fredagar. Arvid klängde som en apa runt min hals i början och "ville vara med mamma", men efter en stund hittade han en bondgård att leka med och då var ängsligheten som bortblåst. Sedan sjöng och dansade han, busade med några andra barn, åt glass och drack festis, la pussel och läste böcker hela förmiddagen. På vägen hem somnade han självklart i vagnen och jag tänkte att jag kunde gå en promenad och låta honom sova en stund, men då vaknade Vilma till och var otröstlig så det var bara att gå hemåt med raska steg medan svetten rann längs ryggen och alla jag mötte tittade anklagande på mig.
Väl hemma fick jag ta Vilma i liggdelen i ena handen (hon gallskrek fortfarande) och påsen med blöjor och extrakläder i den andra och springa uppför trapporna medan Arvid satt och sov där nere. Plötsligt hoppar kattskrället fram från ingenstans och kastar sig framför mina fötter och jag flyger genom luften, slår huvudet i garderoben och landar på armbågen. På något mirakulöst sätt har liggdelen ställt sig på golvet och Vilma är oskadd (tänk om jag bara hade burit henne på armen). Jag märker på en gång att det pulserar i armen när jag skyndar mig ut i trapphuset. Jag tar den sovande, blytunga tvååringen på den "friska" armen och försöker få ner dubbelvagnen i källaren med den onda. Allt medan jag hör Vilma skrika allt mer hysteriskt tre våningar upp.
Jag kan inte vrida armen, inte ta i och inte föra handen upp mot axeln utan att det gör svinont i armbågen. Kul. Att det sedan är högerhanden gör ju inte precis saken bättre. Och katten har blängt på mig ända sedan igår. Jag antar att hon är besviken över att mordförsöket inte lyckades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar