Jag överlevde även den sista nattningen ensam. Fast Vilma sov väldigt oroligt så jag fick gå och lägga mig rätt tidigt för att hon skulle komma till ro. Det är märkligt vilken skillnad det kan vara, för henne, att ligga hud mot hud i stora sängen istället för att sova själv. Nu är jag helt slut och J har äntligen kommit hem igen, men inte med några goda nyheter. Tydligen har det kört ihop sig på jobbet (hur det nu kan göra det under en helg när alla är bortresta?) och han måste jobba massor istället för att plocka ut en del kompledigt som han annars hade tänkt. Ledighet som jag verkligen hade sett fram emot - och behövt för att få ta igen mig lite. Men de timmarna kommer istället att brinna inne vid månadsskiftet eftersom han har nått komptaket. Kul. Verkligen.
Idag har jag och barnen köpt några krattor och en kvast och hunnit svänga förbi en kompis vars dotter fyllde år. Men kalaset fick ett abrupt slut när födelsedagsbarnet plötsligt kaskadkräktes i köket. Utan att veta om det berodde på för mycket fika, anspänningar inför kalaset eller vanlig hederlig magsjuka tog jag mina barn under armen och tackade för oss. Vi har ju - peppar, peppar - varit friska i två veckor nu och jag hoppas att det fortsätter så efter den här helvetesvintern. Arvid har varit väldigt trött och hängig idag och somnat flera gånger och Vilma har varit ovanligt grinig. Det återstår att se vart det tar vägen, men det kan ju vara efterdyningar ifrån igår. Visst..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar