Nostalgi inför tvåårsdagen

Nyss satt Vilma i köket och åt macka med smör iklädd sin dinosauriepyjamas. Efter bara en halvtimmes sömn kurrade tydligen magen så hon fick komma upp en stund, men nu sover hon gott igen. Min fina, lilla ettåring som blir två imorgon. Paketen är inslagna, tårtan är förberedd och jag känner mig så där härligt nostalgisk och minns tydligt hur det gick till när hon föddes. Vid den här tiden för två år sedan stod jag och diskade i köket och hade ingen som helst aning om att vi skulle vara fyra i familjen bara sex timmar senare. För mig är Vilmas förlossning mitt livs största prestation. Det har ingenting att göra med att jag känner olika mycket kärlek till mina barn, utan att hon helt enkelt var så stor, att jag var så slut, att allting ändå gick så bra och att jag klarade mig utan en enda skråma. Jag kände mig som en superhjälte länge efteråt - och gör det nog fortfarande om jag tänker efter. Och tänk att jag fick de finaste barnen också.