Alltså. Jag är så sjukt less på allt det här förskönande skitsnacket som många mammor håller på med. Allt är så förbannat trevligt och roligt och underbart hela tiden. Regnar det så går man ut med barnen och hoppar i vattenpölar (för man är ju inte gjord av socker, som det heter) eller ordnar en spännande skattjakt på gården och avslutar med korvgrillning. Är man inne pysslar man med sax och klister, bygger roliga kojor i hela vardagsrummet eller bakar hundra kanelbullar och låter barnen hjälpa till - hela helgerna! Allt är gulligull och fluffifluff och den tuffa verkligheten (som jag utgår ifrån att alla faktiskt lever i egentligen) nämns inte alls. Barn är ju sååå underbara och deras mammor skulle vinna utmärkelser i tålamod, påhittighet och årets förälder vilken dag som helst. Och vad är grejen med att "mysa"? Nu för tiden är man ju inte bara hemma med ungarna längre - man är hemma och MYSER!
Här har den lilla bitit den stora i armen idag så att skinnet gick sönder, de har varit i luven på varandra i stort sett hela dagen, de trevliga stunderna har varit betydligt färre än de ledsna/arga/tråkiga. I ren desperation gick vi ut en stund, men lilla V gjorde inget annat än att kasta sand i ansiktet på storebror, bråka om en kratta, vägra äta knäckebrödet som hon hade önskat till mellis och grät över att hon hela tiden satt på fel stol ute oavsett vilken hon faktiskt satt på. Jag har gråtit en gång, räknat till tio fler gånger än jag kan minnas, jag har höjt rösten, varit allt annat än pedagogisk, önskat att den här jävla dagen ska ta slut någon gång och känt mig som en riktigt dålig mamma. Men det där berättar jag förstås inte om. Utan jag och barnen har mest varit hemma - och myst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar