När jag var 22 och sökte till journalistutbildningen hade jag verkligen noll koll. Jag hade inte kollat upp hur arbetsmarknaden såg ut, vilka olika inriktningar som fanns inom yrket och jag visste inte ens var Piteå låg. Hallå, hur kan man ens tacka ja till en utbildningsplats utan att veta något om staden man ska flytta till?! Men nu, när jag ska byta bana elva år senare, slukar jag framtidsprognoser, artiklar, utbildningskataloger, pratar med studievägledare, hälsar på potentiella arbetsgivare och tänker så mycket att det nästan ryker ur öronen. Varför? Visst, nu har jag en begränsad påse med CSN-pengar och kan inte plugga något annat än det jag väljer nu - så var det inte när jag valde att bli journalist. Det känns så viktigt att det blir rätt nu. Och bra för hela familjen. För elva år sedan kunde jag tänka mig att flytta dit jobben fanns - nu är läget annorlunda. Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur jag, som gillar struktur och planering, inte var särskilt brydd eller oroad över framtiden. Det fick liksom lösa sig eftersom jobbet verkade så roligt. Har det med åldern att göra? Eller var det viktigare att få ha sitt "drömjobb" än att ha en säker och stadig inkomst?
Efter många turer, funderingar fram och tillbaka och en hel del research har jag i alla fall landat i två alternativ som känns bra - och trygga. Båda utbildningarna går på distans och jag kommer att vara hemma mycket och få tid med barnen, chanserna till jobb (i närområdet) efter avslutad utbildning är god och det värsta som kan hända är att jag behöver pendla sex mil till jobbet, yrkena känns intressanta och roliga och jag kan se mig själv arbeta med båda.
Så... 2020 är jag antingen färdigutbildad röntgensjuksköterska eller studie- och yrkesvägledare. Om inte livet vill något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar