Jag läste en text häromdagen som min kollega Mari har skrivit. En sådan där text som är så jobbig, och viktig, att läsa att man inte vill fortsätta, men ändå inte kan låta bli. En text som man bär med sig i hjärtat efteråt och mår riktigt illa varje gång man kommer att tänka på. Den handlar om en kille som blev mobbad under hela sin högstadietid. Från första dagen i sjuan till slutet av nian - utan att någon ingrep. I tre år blev han mentalt nedtryckt, fasthållen och nitad i fingrarna med häftapparat tills han svimmade, intvingad i duschen efter gympan där han tvingades dricka litervis med vatten, slagen, fick mat uthälld över sig i matsalen, mobbarna slet av honom ytterkläderna och pissade på dem och slutligen höll de fast honom på ett biljardbord och la biljardklot i strumpor som de sedan svingade mot hans huvud. När de andra i klassen gick ut nian låg han på sjukhus med skallskador och formulerade sitt självmordsbrev. Några dagar senare försökte han ta sitt liv.
Idag är han själv lärare, har familj och barn. Han säger själv att han inte är arg på dem som förvandlade hans liv till ett helvete - men det är jag. Hur kan man som elev, och lärare, bara stå och se på? Hur kan hans mamma, som han försökte prata med en gång under högstadietiden, skylla på att han borde ha varit mer som alla andra så hade han sluppit bli utsatt? Att den här killen orkade är ett under. Helt ensam, i tre år. Om det är något som jag försöker lära mina barn så är det att alla duger som de är. Dessutom ska man vara en bra kompis mot andra och våga säga ifrån när någon inte är det. Idag sker en stor del av mobbningen bakom skärmarna och jag gör allt jag kan för att mina barn ska känna att de kan prata med mig om allt och att de vet att jag lyssnar. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar