Tänk om man kunde stanna tiden. Och själv fick bestämma hur länge man ville att ett speciellt ögonblick skulle vara. I så fall skulle min minutvisare stå still den här helgen. Långa sovmornar med finaste J, promenader hand i hand bland gulnande höstlöv, rykande hett kaffe och framtidsprat på fiket, filmkväll med J:s armar omkring mig, en kärleksfull puss på kinden...
Ibland har tiden en tendens att rusa iväg. Särskilt när man inte vill att den ska göra det. Men min kudde luktar fortfarande som du och mina händer känner fortfarande värmen från dina. Tårarna kommer både av saknad, men framför allt av lycka. Över att vi har varandra. Trots att så många mil skiljer oss åt. All kärlek till dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar