När jag höll på med min diet fick jag ofta höra saker som: "Men nu räcker det väl ändå? Det verkar ha satt sig i huvudet på dig." Skrattade mest bort det då och hävdade att jag nästan var klar och absolut inte hade för avsikt att bli ett benrangel. Och det är helt sant. Men om sanningen ska fram så har jag faktiskt märkt att jag har ett helt annat förhållningssätt till mat numera.
Överväger noga vad jag stoppar i mig, av rädsla för att vågen ska peka uppåt, och ibland kan jag väga mig flera gånger om dagen. Dagar när allting går åt helvete och när jag är trött och irriterad så har jag en tendens att hetsäta. Kan trycka i mig allt ifrån ett paket riskakor och ett halvt kilo pasta till choklad och alldeles för stora mängder digestivekex. Sedan kommer ångesten och innan jag sluter ögonen för kvällen så tänker jag att jag måste hålla igen de närmaste dagarna.
Sjukt egentligen. Jag har alltid haft ett sunt förhållningssätt till mat och ätit för att det har varit gott. Men nu är jag nästan besatt av att inte gå upp de kilona som jag genom hårt slit har lyckats tappa. Vill inte omedvetet räkna kalorier eller känna tvånget att svettas på löpbandet så fort man har ätit något onyttigt. Men just nu står det 1-0 i matchen mellan viktfixeringen och Jenny.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar