Jag tycker egentligen inte om människor som bara klagar och klagar för klagandets skull. Alltid är det något. Och är det inte det så klagar man på vädret. Oavsett om det är soligt och varmt eller regnigt och blåsigt. Men när man inte kan sitta ner i mer än fem, tio minuter för att det gör ont i svanskotan och bäckenet, inte kan gå eller stå några längre stunder för att ryggen gör ont och fötterna svullnar och inte kan ligga ner för att vaderna krampar och hela kroppen värker så blir man faktiskt lite less. Och uppgiven. Men det är väl inte bara själva födandet som gör ont, antar jag.
Känns dock lite overkligt att den som ligger bakom allt det här har hunnit bli 45 cm lång, väger 2,2 kg, drömmer i sovande tillstånd (om vad kan man undra) är mer rosa än röd och kommer och hälsar på om drygt sju veckor. Sju!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar