Den senaste tiden har älsklingen gått och grubblat på något. Axlarna har varit tyngre än tidigare och han har haft svårt att sova om nätterna. Igår berättade han att han känner sig vilsen. Rotlös. Ensam. Att under hela uppväxten ha saknat en fadersgestalt, bara ha sporadisk kontakt med systern i Stockholm och dessutom ha förlorat sin mamma för två år sen börjar göra sig påmint nu när vi själva är på gång att bilda familj. Som ett stort och svidande tomrum i själen.
För mig har familjen alltid varit väldigt viktig. Vi har alltid pratat med varandra, gjort saker tillsammans, skrattat och haft roligt. Men J:s uppväxt har sett helt annorlunda ut. Han säger själv att han inte har många minnen från sin barndom, och de få han har är ganska mörka. Brist på uppmuntran och skratt, inga frågor om hur dagen har varit, inga samtal vid middagsbordet. Sköt dig själv och var inte till besvär. Gör mig inte ledsen eller besviken.
Att se J ledsen gör ont i mig. Så fruktansvärt ont. Men samtidigt vet jag inte vad jag kan göra för att hjälpa. Jag skulle inte tveka en sekund, vad han än bad mig om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar