Ikväll kommer jag att krama min älskade son extra hårt och länge efter att ha sett Döden, döden, döden på SVT. Om föräldrar som har förlorat barn i olika åldrar.
I cancer, trafikolyckor, överdoser eller andra sjukdomar. Man fick bland annat följa en mamma som bodde på barnhospice tillsammans med sin 2,5-årige son som hade en dödlig sjukdom. De levde där, i ett pyttelitet sjukhusrum i väntan på det oundvikliga, samtidigt som hon försökte göra dagarna meningsfulla och roliga för pojken som knappt orkade någonting längre. En annan familj hade förlorat sin dotter i cancer när hon bara var fem år gammal. De satt bredvid hennes säng när hon tog sitt sista andetag och hade svårt att säga hej då när locket skulle läggas på kistan eftersom de visste att de aldrig skulle få se henne igen. Hade de tagit farväl tillräckligt? Och hur går man vidare?
Ett fruktansvärt avsnitt som jag storbölade mig igenom och egentligen ville stänga av utan att ha sett färdigt, men ändå väldigt tänkvärt. Ingenting ska någonsin tas för givet. Man borde bli bättre på att uppskatta varje dag och inte ödsla för mycket energi på småsaker som en trotsig tvååring som inte vill klä på sig eller som kastar mat på golvet. För tänk om han plötsligt inte fanns längre. Vad hade allt det där spelat för roll då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar