Jag kanske bör varna om att det här inlägget läses på egen risk. Det innehåller nämligen både en massa spyor, ett besök på akuten och en försmak (eller snarare en lukt) av hur festligt det känns att leva i ett hem där den värsta magsjukan i mannaminne har härjat fritt. Dagen började med att lilleman gjorde en kaskadspya över hela köksbordet vid frukosten i morse och sedan har det bara rullat på. Efter trettio kräkningar slutade jag räkna. Ingenting har fått stanna i magen, inte ens små klunkar med vatten, och desto längre dagen har gått desto blekare och hängigare har han blivit. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen som skickade oss vidare till akuten. Efter två och en halv timmes väntan (och åtskilliga spyor och en oerhört ledsen liten kille som ville "åka hem, mamma") kom läkaren och konstaterade att han inte behövde dropp, men att han inte var särskilt pigg. Sedan fick vi åka hem igen med uppmaningen att fortsätta ge honom en matsked vatten var tionde minut så att han inte blir uttorkad. Och är han inte piggare imorgon ska vi komma tillbaka.
Stackars, stackars Arvid. Jag trodde inte att sådana här våldsamma magsjukor fanns. Där man kräks våldsamt omedelbart efter att man har druckit något och att det aldrig slutar. Vi är inne på femtonde timmen nu och han sover äntligen - i en säng fylld med handdukar och plastfrotté och i en urvuxen pyjamas med för korta ben. Lägenheten stinker unket och både mattor, sofftyg, golv och i stort sett alla Arvids kläder måste tvättas imorgon. Till och med mitt hår och mina händer luktar kräks. Kul. Det här har, och då överdriver jag inte, varit en av de värsta i mitt liv. Och självklart har tanken slagit mig - att det kan vara min tur imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar