"Det här är sista gången vi gör det här" är en mening som har upprepats flera gånger de senaste dagarna. Till exempel igår när vi var på kalas i Norrfjärden. Så fort vi kom dit blev Arvid blyg och vägrade gå in genom dörren. Resten av tiden höll han pappa i handen (när han inte gick precis bakom honom med händerna på ryggen som en liten farbror) och Vilma ville bara bli buren - annars skrek hon. Precis när hon hade kommit på bättre tankar, och låg i ett uv-tält och myste, kom ett fjortonkilosbarn flygande, raserade hela tältet och landade på Vilmas huvud. Lillan skrek högre än hon har gjort i hela sitt liv och fick en rejäl bula. Sedan åkte vi hem.
Och idag då. Det som skulle bli en trevlig grillkväll ute i solskenet förvandlades snabbt till något helt annat. Arvid var uppspelt och sprang alldeles för nära elden, åt maskrosor och gjorde höga skrik som nästan bara hundar hör. Jag var stressad, svettig och irriterad och lagom tills det var dags att äta fick Vilma magknip och det hela slutade med att jag och min kurrande mage fick gå in. Efter två timmars panikskrikande har hon äntligen somnat och jag har ingen som helst lust att gå på cirkus imorgon, trots att vi har fått biljetterna gratis. För vad är oddsen för att det faktiskt blir lika roligt som man hoppas och tänker? Fast samtidigt är det otroligt tråkigt att medvetet välja bort saker eftersom man tror sig veta hur det ska bli. Tredje gången gillt... kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar