Hur det är att resa med barn

Jodå, vi lever! Men vem hinner blogga, eller ens gå på toaletten, när lilla V inte kan komma till ro över huvud taget och skriker istället för att sova och vill bli buren hela dagarna och stora A trotsar som aldrig förr? Jag är mer slut nu än innan vi åkte - hur det ens är möjligt. Resan gick väl helt ok. Båda barnen var hyfsat snälla på flyget, men när vi skulle äta på t-centralen var Arvid övertrött och "tappade" en hamburgare på golvet när vi hade köat länge för att köpa mat, la sig ner och krälade runt i ketchupen på golvet och försökte öppna resväskan så att alla kläder höll på att ramla ut - sisådär fem minuter innan tåget skulle gå. Väl ombord somnade han en stund och ägnade resten av den tre timmar långa resan åt att inte vilja sitta still och fråga om vi inte var framme snart samtidigt som Vilma gallskrek. Ja, jag var ganska svettig när vi äntligen kom fram. Och så har det rullat på. Ryggen värker av allt bärande, huvudet är tungt och humöret är lika grått som vädret.