Det oundvikliga

Ikväll sitter jag och tänker på det oundvikliga som lyckas slå undan fötterna på en trots att man visste att det skulle komma. Någon gång. Det obegripliga. Hur snabbt allting kan vända från en stund till en annan. Det jobbiga i att vara långt bort. Det sorgliga. Kortet som man glömde bort att skicka som står här på köksbänken. Kärleken till de närmaste. Viljan att hjälpa till utan att riktigt veta hur. Kan jag på något sätt underlätta bördan för de som betyder mest eller är det så här det blir för alla någon gång? Om en timme, en dag, en vecka, en månad eller ett halvår? Att inte veta. Att inte kunna fokusera, inte kunna tänka. Men att vara så fruktansvärt ledsen över det oundvikliga.