Tomhet. Ont i hjärtat. Ofrivilliga tårar som letar sig nerför kinderna. Långa telefonsamtal. Skratt. Längtan. Uppgivenhet. Enorm saknad.
Efter att ha haft besök i över en vecka så känns lägenheten på 55 kvm plötsligt stor och ödslig. Var full av energi och hann både tvätta sex maskiner tvätt och göra en paj innan J skulle följas till taxin vid två. Men sekunden efter den där sista pussen på munnen - "hej då, nu ses vi nog inte på ett tag" - när bilen rullade iväg och jag började gå hemåt med tunga steg så gick luften ur mig. Jag blev halv. Igen.
Har försökt tvinga mig själv att göra lite nytta på eftermiddagen, men tankarna har vandrat iväg och blicken har så småningom stannat på de tickande visarna på väggen. Åtskilliga gånger. "Kommer han inte hem snart"? Nä, han sitter ju på ett plan söderut. Glömde visst bort det.
Om ett år ska han komma hem varje kväll. Om ett år är det slut på det eviga distansförhållandet. Om ett år ska vi börja leva på riktigt. Tillsammans.
Det har vi lovat varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar