Gråtmilda funderingar

J har pratat om att eventuellt jobba utomlands eftersom att branschen går på knäna i Sverige. Hittills har jag inte tänkt så mycket mer på det eftersom det har legat så långt fram i tiden. Men idag började tankarna plötsligt fara runt i huvudet. "Kommer vi klara av ett ännu längre distansförhållande? Varför kämpar vi på och håller fast vid varandra om vi vill så olika saker? Finns det någon mening med att ha det som vi har det nu om vi ändå kommer att befinna oss ifrån varandra längre fram? När ska vårat liv tillsammans egentligen börja?"

När J ringde var jag riktigt nere och hade gråten i halsen. Men så sa han alla de där sakerna som jag behövde höra, som jag ville höra. Och efter några bitar choklad känns allting mycket bättre. Målsnöret är inte alltför långt bort...