En tant i blå jacka och tomatröda byxor stod framför mig i kön i mataffären i morse. Hon plockade omsorgsfullt upp varorna på bandet och placerade dem en efter en med streckkoden mot pipgrejen - precis som man ska göra om man är en snäll kund. Som väntat sträckte hon sedan fram en femhundring mot kassörskan, trots att hon knappt handlade för en femtedel. Men sedan hände det som jag absolut inte orkade med... hon tog fram mynten.
Jag förstår verkligen inte varför pensionärer tror att de gör någon en tjänst genom att rota igenom "skrotfacket" efter kronor och femtioöringar. Visst, de får lite jämnare växel tillbaka, men å andra sidan så tar betalningen tre gånger så lång tid eftersom de halvblinda ögonen har svårt att avgöra valörerna på mynten.
En. Två. Tre. De rynkiga fingrarna stoppar i mynt efter mynt i automaten och kassörskan tvingas till ett stelt och uppmuntrande leende för att visa att hon uppskattar att tanten så snällt tömmer börsen och samtidigt gör de övriga kunderna på dåligt humör. Leende haltar tanten sedan därifrån med sin betydligt lättare plånbok medan jag plötsligt är sen till jobbet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar