Att först jobba kväll och inte komma hem förrän tre på natten och dagen efter sitta på kontoret igen vid åttasnåret tar på krafterna. Känner mig helt mosig i huvudet. Kan knappt tänka på grund av den dunkande huvudvärken och nacken är stelare än någonsin. Det är bara att inse att man börjar bli gammal. Förr kunde jag utan problem vara ute och slira om nätterna, men ändå fungera som människa på dagarna. Sova, det kunde man ju göra i graven. Yeah, right.
Ser i alla fall fram emot naprapatbesöket, dock med lite skräckblandad förtjusning. Arbetskamraterna har delat med sig av osmakliga historier om hur de har fått sina nackar fixade. Våldsamt snabba vridrörelser och plötsliga knakljud som är så kraftfulla att man för en sekund blir rädd att man kommer få tillbringa resten av livet i rullstol. Låter ju onekligen som en spännande upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar