Tänk att det finns folk som "glömmer" sina katter när de flyttar till en annan stad eller när semestern är slut och det är dags att vinka hej då till campingområdet. Som bara hoppar in i bilen och ser lillmissen stå utanför och jama när de åker iväg. Den klarar sig alltid, intalar man sig själv. Ja, eller hur? Idioter.
Jag förstår inte hur sådana människor är funtade. Hur de kan skaffa en katt och överrösa den med kärlek - ett tag. Hur de kan leva med att ha lämnat en vän utan en tanke på att den förmodligen inte överlever vintern. Hur man kan förklara för ungarna varför sommarkatten inte fick följa med hem. Det är tur att det finns eldsjälar som bryr sig och tar hand om de här små, dödsdömda liven.
Fick träffa några av dem idag. Ina och Marilyn, tolv veckor gamla, som bor i ett stödhem i väntan på att de ska få ett riktigt hem. Kattmamman varnade oss för att de var skygga och traumatiserade av sin uppväxt. Men av någon anledning blev vi kompisar och de vågade sig fram och nosade på mig flera gånger. Ljuvliga små varelser som kommer att få det bra. Sådant värmer i kattägarhjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar