Igår eftermiddag började huvudvärken smyga sig på. Den satte sig under pannbenet och vägrade släppa taget trots åtskilliga värktabletter. På natten utvecklades den till århundradets migränattack. Jag vaknade vid tretiden, mådde illa, vred mig i smärtor och tryckte handflatorna mot tinningarna. Det kändes verkligen som att huvudet skulle explodera. Arvid vaknade och började gnälla och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men på något sätt somnade vi till slut och idag känns det lite bättre. Inte helt bra, men ändå så pass bra att vi har varit på lek- och sångstund på Kyrkcenter.
Arvid hittade, till sin stora förtjusning, en likadan pop-up leksak som mamma och pappa har och lekte med den större delen av tiden. Men när en äldre unge snodde den mitt framför näsan på honom och knuffade till Arvid så att han slog i huvudet i golvet tyckte vi att det var dags att åka hem. Så nu sover han gott och jag ska göra dagens första kopp kaffe. Det är härligt med fredag.
Ja, man saknar den när den är borta och förbannar den för att den ständigt är ivägen när den är där ;P
SvaraRaderaJa, herregud! Ibalnd undrar jag själv om jag hunnit med något annat än att vara gravid i livet.
Nope, hon är fortfarande namnlös och kommer nog va så tills hon är ute. Vi har en hel del förslag på listan men inget som känns helt hundra än.