Har varit och tittat hur det ser ut på mammas jobb och hejat på gamla arbetskamrater från mitt korta gästspel på en redovisningsbyrå för många år sedan. Arvid var på sitt allra soligaste humör och visade tänderna och rynkade näsan så där gulligt som bara han kan. Fick höra att jag pratar en gnutta norrländska. Jaha, där ser man. Det är ingenting som jag själv har reflekterat över, men efter sju år i Norrbotten är det kanske inte så konstigt att man blir lite påverkad av sin omgivning.
Arvid däckade så snart vi kom hem - trots en och en halv timmes tupplur under förmiddagen - och jag tycker faktiskt att han känns lite varm. Hoppas, hoppas att det inte är något för imorgon ska vi ju flyga norrut igen. Känns riktigt vemodigt eftersom Arvid har kommit alla så nära. Han älskar att busa med pappa och skiner upp så fort han ser honom. Han älskar att krama och pussa på mamma och att hoppa i sängen eller titta i spegeln med Cajsa. Han sprider så mycket glädje, den lilla parveln, och är oemotståndligt charmig. Särskilt när han ler, gör pussljud, sittdansar framför youtube och säger "ettii" (en till) när låten är slut. Det gör riktigt ont i hjärtat att slita bort honom från det här och från dem som han tycker så mycket om och åka 115 mil bort.
Flytta södrut! ;)
SvaraRaderaOch angående dialekter, än idag säger jag skånska "ja" och "vadå" och "nej" när jag pratar med skåningar. Och efter en vecka i Norrland lägger jag nästan över. För att inte prata om hur Norskan smittar. Så inte konstigt om du pratar Norrländska. Böte, han pratar nästan mer sthlmska än jag ibland. :)