Igår kväll när vi hade varit och handlat hörde jag en katt jama hjärtskärande ute på parkeringen. En liten, smal, stelfrusen kattunge kom framspringande och hängde med oss bort till porten. Eftersom jag inte visste vem den tillhörde (den hade inget halsband) så vågade jag inte släppa in den i trapphuset och det gjorde riktigt ont att lämna lillmissen ute på trappen. Döm om min förvåning när jag öppnade dörren i morse för att åka till Furubergskyrkan. Vem ligger utanför min dörr om inte kattungen?
Förmodligen har den troget suttit och väntat utanför porten, blivit insläppt av tidningsbudet eller någon annan i huset och sedan nosat sig fram till min dörr - hur nu det har gått till. Så förmiddagens planer ändrades till operation: rädda kattungen. Jag gav den lite mat och kissen slukade en halv skål i ett nafs och med hjälp av en snäll granne så fick den ett nytt hem redan under dagen (efter att en veterinär hade konstaterat att den varken var öron- eller chipmärkt). Det känns bra att ha gjort en insats för det vackra lilla livet. Jag finner inte ord för att beskriva människor som kastar ut katter i tron att de ska klara sig själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar