Arvid ska bli storebror

I början av april, om sisådär 174 dagar enligt beräkningar, blir tre fyra. Är i vecka 16 och mår hur bra som helst. Tröttheten har gått över och jag orkar till och med vara vaken till tio på kvällarna igen, något illamående har jag knappt haft och inga andra direkta krämpor heller. Är mer sugen på sött än förra gången då jag saltade precis allting lite extra, men förutom att magen växer och att jag säkert har lagt på mig något kilo känns allting som vanligt. Längtar så efter någon liten buff eller spark för att det ska kännas mer verkligt.

Vi har visserligen varit på KUB-test för några veckor sedan och risken för kromosomfel är en på tolvtusensetthundrafyrtiosex. Det känns väldigt, väldigt skönt och efter det har i alla fall jag kunnat slappna av mer. Vi fick se ett hjärta, två hjärnhalvor och en perfekt liten sötnos som snurrade runt på skärmen. Och om tre veckor får vi förhoppningsvis veta om det är en tjej eller en kille. Inte för att det spelar någon roll, men jag tror att jag redan vet (kvinnlig intuition kanske). Vad tror du?