Idag har jag utmanat mig själv. Mött en rädsla som jag har burit på ganska länge. Det kanske låter jättefånigt, men jag har kört den stora företagsbilen. Den som både är bred, hög och känslig på gas och koppling. Eftersom det finns fyra andra bilar har jag undvikit den in i det sista, men idag var det bara den inne och jag var sen. Under de milen jag körde var jag alldeles torr i munnen och rutorna immade igen av att jag upprepade orden: ta det bara lugnt. Men det gick bra och vi blev riktigt bra kompisar till slut!
Nu sitter jag i soffan med ena ögat på Skavlan och det andra på WWF:s hemsida. När Arvid föddes blev han tigerfadder och om några månader är det dags att göra samma sak för lillebror eller lillasyster. En god gärning samtidigt som småttingarna tidigt lär sig att värna om djur och natur och inte bara tar allting för givet.
Frågan är bara vad det ska bli den här gången? Sälar i Östersjön, orangutanger, isbjörnar eller elefanter? Några förslag?
Nja, jag vet inte om det är så lärorikt egentligen. Bra är det ju, särskilt för tigrarna. Men det tror jag inte egentligen att man förstår förrän man är vuxen. Tänk bara på fadderbarnet Oskar. Jag var ju ganska gammal när det begav sig, men jag var ändå övertygad om att Oskar blev snuskigt rik på dealen han hade med Fröafall, och det var faktiskt ganska motvilligt jag lämnade över mammas femma några gånger per år. :p
SvaraRaderajag är helt inne på din linje, Beccis.
RaderaHaha! Snuskigt rik? Jag vet att jag var förundrad över hur Oskar kunde vara lika liten när du, Rebecca gick i Fröafall, som när jag gjorde det (det var ju samma "foto" som visades upp under alla år och ibland fick vi ju brev från honom också), men förutom det brydde jag mig inte om den där slanten.
Radera