Efter att ha läst bloggar som kompisar, bekantas bekanta eller fullständiga främlingar skriver har jag förstått att många tampas med jobbiga tankar och ångest efter att de har fått barn. Rädsla för att barnet ska dö, att de själva ska dö, att partnern ska dö. Tankar om att förlora det dyrbaraste man har eller att inte få chansen att vara en del av den personens liv. De väcker barnet om nätterna för att se så att det säkert andas, de drömmer mardrömmar om flygplan som kraschar, bilolyckor eller obotliga sjukdomar och tänker att de är "för lyckliga" och att det därför måste hända något hemskt snart.
Det låter jättejobbigt att konstant oroa sig och vara rädd för saker som man ändå inte kan påverka om de - mot förmodan - skulle inträffa. Mina barn är det finaste jag har, men jag har aldrig haft "rädd-för-döden-tankar". Däremot högg det rejält i mammahjärtat häromdagen när jag såg en dödsannons i tidningen. En liten kille, lika gammal som Vilma, som aldrig vaknade från sin tupplur. Bara så där. Bara tanken är fruktansvärd, vidrig och svår att sätta ord på, men jag känner ändå ingenting annat än glädje när jag tittar på mina små (trots att de kan vara hur jobbiga som helst ibland). Skulle det hemska vara framme så får jag ta det då, jag vill varken ödsla tid eller energi på "tänk om"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar