Igår kväll när jag pratade med mamma plockade sonen upp hammaren till bultbrädan (som han inte alls förstår tjusningen med) och kröp iväg med siktet inställt på den tjocka katten som låg och sov på mattan. Kack, kack, kaaack, utbrast den lilla älsklingen (om det var en slump att det var misstänkt likt ordet katt vet jag faktiskt inte). Eller som förra veckan då han hörde brevbäraren i trapphuset. Han släppte det som han höll på med, satte fart ut i hallen och kröp mot dörren med ett pa-paa-papp. Tyvärr var det bara en räkning som kom. Men åh, hur söt kan man vara egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar