Jag blev rekommenderad den här boken, Gubbe och katt, som beskrivs som en humoristisk och varm skildring om kärleken mellan en man och hans katt. En berättelse som går rakt in i hjärtat, står det på bokens baksida. Knappast. Jag har inte läst mycket sedan jag blev mamma, men det här måste vara den mest intetsägande boken som jag har ramlat över på väldigt länge. Stor text, på gränsen till lättläst-stor, och fåniga illustrationer som jag inte förstår tjusningen med. Det är ju trots allt ingen barnbok. Språkbruket är fullständigt själlöst, ointressant och lågmält. Handlingen likaså. Författaren, som för övrigt har en bakgrund inom psykiatrin, försöker dessutom förstå sig på kattens tankar och resonemanget är varken givande eller särskilt humoristiskt.
Det känns som att människor, jämngamla med den 75-årige författaren, skulle kunna uppskatta det här. Jag kan tänka mig att de tycker att bilderna är mysiga, att "kärlekssagan" mellan mannen och Kissen är charmig och att fördjupningen i kattens själsliv är finurlig och underhållande. Men för mig hade boken fallit i glömska redan innan jag hade lagt den ifrån mig. Jag vill ha en upplevelse när jag läser. Att läsa är ju att resa. Men det här tåget lämnade aldrig ens perrongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar