Saknad och förväntan på en gång

Nu har jag sagt hej då och börjat rulla söderut med bussen. Fy för avsked alltså! Jag får en stor klump i halsen och tårarna rinner bara jag tänker på det. Även att jag VET att det bara är några dagar och att jag VET att alla kommer att ha det bra under tiden vi är ifrån varandra så är det extremt jobbigt att inte få gosiga kramar från små, varma barnarmar på mornarna. Samtidigt som det ska bli jätteroligt att få träffa alla och att bara får vara "jag" så längtar jag redan ihjäl mig till söndag när familjen hämtar mig på busstationen igen. Men först väntar en lång resa. 15 timmar och 28 minuter tills jag är framme - om nu inte SJ håller på och krånglar.