Saknar mamma och pappa

Oftast går det bra att bo närmare 120 mil från familjen. Men vissa dagar känns avståndet nästan outhärdigt långt. Som idag när alla systrarna Narvesjö är samlade hemma i Tranås. Förutom jag. Ibland saknar jag att kunna åka hem över helgen och bara få vara. Att kunna äta mammas mat till middag. Att få prata lite skit över en kopp kaffe i köket och lyssna på pappas finurliga historier. 120 mil...

Note to self

Nässpray är visserligen bra om man har en täppt näsa, men det är för jävla äckligt när det rinner ner i halsen. Bläk!

Det här med vaccinering

Jag läste en artikel igår där det stod att i många län så står barn och vuxna upp till 50 år först på tur när det gäller vaccinering mot svininfluensa, följt av riskgrupper
(läs. mestadels pensionärer). Här i Norrbotten är det tvärtom. När de första sprutorna anlände i veckan ringlade sig kön av gamlingar med olika sjukdomar lång. Övriga Svenssons får inget vaccin förrän tidigast i december, när förmodligen alla har hunnit vara sjuka i alla fall.

Egentligen så går Norrbottens läns landsting emot allt logiskt tänkande. För när den stora vågen bryter ut och var och varannan person ligger däckade så kommer pensionärerna förmodligen att vara friska som nötkärnor. Men inte kan de göra någon insats i samhället för att täcka upp för alla som är borta. De kommer snarare att klaga på den dåliga servicen, att det billigaste kaffet är slut på hyllan, att de tvingas köa länge på banken eftersom så få kassor är öppna, att bussturer ställs in på grund av sjuka chaufförer...

Nog vore det betydligt smartare att vaccinera de yngre först, eftersom det dessutom har visat sig att den nya influensan slår hårdast mot de yngre. Det är bland dem som dödligheten har varit högst till exempel. Men nä. Här ska vi värna om åldringarna som förmodligen har hunnit med x antal influensor i sina liv och enligt experter har ett visst skydd mot svininfluensan. Det är dem vi ska sticka i armen först, och inte de som faktiskt jobbar eller går i skolan och inte har tid att vara sjuka. Och som har dåliga odds för att faktiskt dö på kuppen.

På bättringsvägen

Ja, det ser faktiskt ut så. Efter att ha tillbringat hela gårdagen i sängen så känns det faktiskt liiite bättre. Om det var den extra timmen som man fick under natten låter jag vara osagt, men när jag gick och la mig visade termometern:



Men idag är febern en hel grad lägre. Tjohoo! Tänker dock inte ropa hej än, utan planerar att spendera hela dagen framför tvn. Söndagar är ju underbara med alla serier. Är dock som spagetti i kroppen så vi får väl se när jag pallar att gå och jobba igen. Men jag verkar i alla fall ha överlevt svininfluensan!

Baconfeber?

I morse vaknade jag med nästan 39 graders feber, fruktansvärt ont i hela kroppen, huvudvärk och en hosta som känns som att den sliter sönder lungorna inifrån. Så jag har tillbringat heeela dagen i sängen (vilken fin fjong jag har i håret på bilden) och försökt sova bort den förmodade svininfluensan. Men nu tänker jag fortsätta kvällen med en god bok och lite tv-tittande.

Grävlingattack och bilproblem

Redan när jag vaknade idag så kände jag på mig att det skulle bli en dålig dag. Huvudet bultade och jag kände bara för att dra täcket över huvudet och sova, sova, sova. Och kanske borde jag ha gjort det också för den här dagen var en av de konstigaste och längsta dagarna på länge.

Det började med att jag åkte till Älvsbyn på jobb och skulle svänga förbi Arvidsträsk på vägen hem för en sista intervju. Klockan tickade på snabbt och jag bestämde mig för att köra över Granträsk eftersom jag kan den vägen utan och innan. Vägen är i och för sig ganska dålig, men bara man kör försiktigt så brukar det gå bra.

Intervjun gick bra, men det var när jag hade kört en bit som bilen började uppföra sig konstigt. Den lät som ett mindre kärnvapenkrig och skuttade okontrollerat fram som en lycklig gasell på den afrikanska savannen innan den dog. Jag gick ut för att kolla om det hade fastnat någonting under bilen. Och när jag låg där på alla fyra så hörde jag plötsligt ett väsande ljud bara några meter bort. En grävling!

Den började morra och springa mot mig och jag blev så rädd att jag flög upp, kastade mig in i bilen och låste dörrarna (av någon anledning). Där satt jag, mitt ute skogen med flera mil till närmaste hus med en folkilsken grävling som nosade på den trasiga bilen. Som om inte det var nog så hade jag inget batteri i mobilen heller.

Så småningom fick jag så pass mycket ordning på bilen att jag kunde börja den långa resan hem. Men det gick både sakta och ryckigt och jag har aldrig varit gladare än när jag svängde in på parkeringen utanför tidningen. Jag hade klarat det!

Update: Fick veta vad det var för fel på bilen. Inget allvarligt eller kostsamt
(thank God), men motorn var full av småsten som bilmekanikerna fick plocka bort. Ett mycket ovanligt fel tydligen... Dumma Granträskvägen.

Kan man bota yrsel med choklad?

De senaste dagarna har jag känt mig snurrig och matt. Inte bara när jag reser mig snabbt utan lite när som helst. Medan jag sitter och redigerar, lagar mat, kör bil. Men så slog det mig - det kanske är lågt blodsocker? Och vad är då bättre på att snabbt få upp sockerhalten i kroppen än lite choklad? Just det! Så ikväll har jag frossat och mått oförskämt bra. Men om mitt egentillverkade botemedel verkligen fungerar återstår
att se... Det kan ju vara gammal hederlig trötthet också.

Heartache

Tänk om man kunde stanna tiden. Och själv fick bestämma hur länge man ville att ett speciellt ögonblick skulle vara. I så fall skulle min minutvisare stå still den här helgen. Långa sovmornar med finaste J, promenader hand i hand bland gulnande höstlöv, rykande hett kaffe och framtidsprat på fiket, filmkväll med J:s armar omkring mig, en kärleksfull puss på kinden...

Ibland har tiden en tendens att rusa iväg. Särskilt när man inte vill att den ska göra det. Men min kudde luktar fortfarande som du och mina händer känner fortfarande värmen från dina. Tårarna kommer både av saknad, men framför allt av lycka. Över att vi har varandra. Trots att så många mil skiljer oss åt. All kärlek till dig.

Tårar, svininfluensa och minusgrader

En hjärtskärande och otroligt gripande historia om en äldre dam som är fånge i sitt eget hem eftersom hon inte orkar öppna porten till hyreshuset. Skolklasser som är halverade på grund av svininfluensa. Och idag. Den mest genomträngande kylan jag någonsin har känt när jag var i Granträsk för att följa upp miljonsatsningen på de dåliga vägarna som har förstört bybornas bilar. Det är just det här - den här sagolika blandningen, alla möten med intressanta människor och det faktum att man får uppleva och lära sig nya saker varje dag - som gör att jag älskar mitt jobb!

Colour

Tycker egentligen att det är skitjobbigt att färga håret hemma, det tar tid och stänker färgdroppar både lite här och där. Mycket skönare att gå till frissan, sitta och bläddra lite förstrött i olika skvallertidningar och sörpla cappuccino medan någon annan fixar. Så här blev det i alla fall.

Före och efter:

Om fem dagar...

... kommer älsklingen hit! Åh, vad jag längtar och vill att veckan ska gå fort!

Helgplanering

Äntligen helg! Dock så kommer jag inte att hinna vila och ta igen mig särskilt särskilt mycket, men vadå? Det kan man ju göra en annan gång. Helgens to-do-list:

* Lämna böcker på biblioteket
* Jobba, dvs filma och redigera fotboll
* Köpa ny diskborste - har glömt bort det i flera veckor nu
* Städa, diska och tvätta eftersom jag får fiiint besök på fredag!
* Färga håret - ja, nu får faktiskt tiden som halvblondin vara över
* Skicka kort till mormor och morfar

Så jag sparkar igång dagen med lite te och yoghurt. Winnerbäck sjunger i bakgrunden och jag nynnar med samtidigt som jag bläddrar i tidningen. Mysmorgon helt enkelt.
Det enda som fattas är J...

Puh!

Meeen. Det var ju inte så farligt. Två röntgenbilder och lite pillande på tänderna bara - sen var det klart. Hade förberett mig på det värsta. Att tandläkaren skulle stirra på mig över munskyddet med en sträng blick och säga att det bara är en idiot som låter bli att gå till tandläkaren på sju år och att jag nu får skylla mig själv. Men jag hade inga hål! "Bara" en käk- och tandköttsinflammation som antagligen kommer ifrån överansträngda tuggmuskler.

Haha! Visste inte ens att den åkomman fanns. Antingen så tuggar jag för hårt på maten, eller spänner käken när jag stressar och jobbar. Eller så var veckans rånarjakt för mycket för mig och att jag då, omedvetet, bet ihop tänderna hårt både dag- och nattetid. Är dock sjukt lättad och kommer från och med nu att sätta mig i tandläkarstolen mer regelbundet. För den där ångesten i väntrummet vill jag
aldrig uppleva igen...

I väntans tider...

Just nu går jag runt, runt, runt här på jobbet och bara väntar på att minutvisaren ska flytta sig ytterligare ett steg. Klunkar kaffekopp efter kaffekopp och tvinnar nervöst en hårslinga runt fingrarna. Har en akuttid hos tandläkaren om en timme. Värken i tandköttet, kinden och käken har bara blivit värre och nu kommer jag inte undan längre...

Bara tanken på väntrummet och tandläkarstolen får det att snurra i huvudet och susa i öronen. Särskilt eftersom jag inte har varit där på så länge. Ska de ta fram stora pekpinnen och argt påpeka att det går så här om man snålar? Ska de skära upp huvudet på mig och tömma ut en massa var? Ska jag komma därifrån med tom plånbok och lagningar i halva käften?

Nervositeten stiger...

Rånarjakt och tandvärk

Två arbetsdagar. Nästan trettio arbetstimmar. Fyra timmars sömn. Att täcka ett bankrån tar verkligen på krafterna. Men vilken jävla adrenalinkick! Pulsen har konstant legat på 180 när vi har susat fram längs de norrländska, isiga vägarna med sommardäck, jagat intervjupersoner och bra bilder och hela tiden varit rånarna i hasorna. Ibland nästan lite för nära...

Har nog aldrig varit så rädd som när vi, efter ett tips om var rånarna befann sig, stack ut i skogen för att "titta". Det var kväll, kolsvart, kallt och flera kilometer till närmaste hus. Vi mötte upp tipsaren som skulle visa oss rånarnas senaste gömställe, typ 300 meter in bland träden. Ingen visste om de fanns kvar i närheten, men ryktet sa att de var tungt beväpnade och förmodligen både stressade och desperata. Och jag var skiträdd...

Jag såg allt möjligt konstigt bland skuggorna och var helt säker på att vi skulle bli avrättade allihopa och att ingen skulle hitta våra kroppar på väldigt länge. Att offra livet för några exklusiva bilder kändes plötsligt inte särskilt lockande längre. Jag övervägde först att stanna i bilen, men insåg snabbt att det var bättre att dö tillsammans med andra än ensam. Vi hann dock bara ta några steg i snön förrän en polis skriker åt oss att försvinna från platsen eftersom den "inte var säker". Jag satt i bilen och hade låst min dörr innan han hade pratat klart.

Idag har jag varit ledig och plöjt igenom konkurrenternas bevakning av bankrånet. Är riktigt stolt över våran tidning som jag tycker har gjort det klart bästa jobbet! Är hyfsat nöjd med min egen insats också, trots att det slet hårt både psykiskt och fysiskt. Så det var väääldigt skönt att få rå om sig själv lite idag...

Och här sitter jag nu. Rufsig i håret efter att ha sovit bort större delen av dagen (inklusive premiäravsnittet av Bonde söker fru) med tandvärk. Tandköttet är helt uppsvullet, kinden gör ont både på in- och utsidan och halva munnen pulserar av smärta. Ska försöka intala mig själv att det går över av ännu mer sömn. Annars blir det till att ringa tandläkaren imorgon...

Mjao

Zamzor har fått erbjudande om att flytta till en trerummare i Eskilstuna. Min lilla ulltuss. Jag vet inte hur han gör, men han är expert på att stjäla folks hjärtan. Inklusive mitt eget. Så nää, han får nog allt bo kvar här hos mig och storasyster Siri.

Vuxenpoäng!

Efter att J har tjatat och tjatat och tjatat om att jag måste skaffa en vattenkokare så har jag nu gjort slag i saken. Och visst är det praktiskt. Särskilt när alla kastrullerna ligger i disken för att man inte har orkat skrubba bort den ingrodda maten på... ett tag. Så nu är det dags för en provtur där jag hoppas inse tjusningen med den, i mina ögon, ganska onödiga investeringen.

Regn, rusk och höstmys

När jag slog upp mina bruna idag så möttes jag av årets första höstdag med bitande vindar och ihärdigt regnande. Vattendropparna har piskat mot mina alldeles för smutsiga rutor och smattrat så där mysigt mot fönsterblecken - heeela dagen...



... men det gjorde inte så mycket. Efter en sexdagarsvecka med mycket jobbande så var jag mer än nöjd med att kura under en filt och slötitta på serier. Har både skrattat och gråtit om vartannat allt efter som tv-programmen har avlöst varandra. Desperate housewives. Grey´s anatomy. One tree hill. Top model. Ensam mamma söker.

Känner mig dock varken utvilad eller peppad inför ännu en fullspäckad arbetsvecka, som bland annat kommer att innehålla damfotboll gånger två plus en kändisförfest. Men det är väl bara att bita ihop och sparka. För om två veckor kommer sötnosen hit!

Update: Nu snöar det också! Måste vara något sorts rekord...

Kiss i hissen

Fick en uppenbarelse förut när jag skulle ner till tvättstugan. Precis när hissdörrarna gled upp så kom jag plötsligt att tänka på en fredagskväll för några månader sedan som gjorde att jag ihärdigt sprang upp och ner för trapporna istället. Under väääldigt lång tid...

Jag och J skulle ut i Pitenatten, stod och väntade på hissen och hör tonårsfnitter som ekar i trapphuset. När hissdörrarna öppnas möts vi av en röv, en gul fläck på golvet och två fulla tjejer. Den ena sitter på huk med byxorna vid fotknölarna med ryggen vänd mot oss medan hennes något nyktrare kompis försöker rädda situationen.

"Hej, hur är det? Vad ska ni göra?" sluddrar tjejen och försöker förgäves skymma sin kissnödiga kompis för att vi inte ska se vad hon gör.
"Ta trappen..." säger vi, tittar på varandra och går snabbt därifrån medan tjejerna bryter ut i ett hysteriskt skrattanfall.

Tror vid närmare eftertanke att jag ska skippa hissen nu när jag ska ner och vittja torktumlaren... trots att golvet förmodligen är avtorkat både tre och fyra gånger.