Plötsligt händer det

Men kom igen! Vad hände med själva spänningsmomentet?

I morse sov lillhjärtat...

... en och en halv timme istället för tjugo minuter. När han vaknade var han förmodligen ganska hungrig eftersom det hade gått fyra timmar sedan förra målet istället för det normala, tre. Han gnällde, men knep ihop munnen och ville inte alls amma och slutade inte förrän han fick en smakportion palsternacks- och morotspuré. Vad är det som händer? Femmånaderstrots? Sur mjölk? En vilja av stål?

Fina valborgsminnen

Valborgsmässoafton förra året var en magisk dag. Tidigt på morgonen hoppade vi in i bilen och styrde kosan mot Umeå. Nervösa och förväntansfulla. För idag, för exakt ett år sedan, fick vi hälsa på våran lillböna för allra första gången. Vilken känsla det var att se honom göra piruetter där på monitorn. Vilken lycka! Efter ultraljudet tog vi en milkshake på Max och satt där och bara log mot varandra. Allting såg jättebra ut och vi skulle bli föräldrar! En oförglömlig dag som avslutades med körsång och majbrasa i parken. Hand i hand med den blivande pappan (var i fjortonde veckan på bilden).

Eftermiddagslur

Nu har liten sovit i tre timmar. I sträck! Stackaren. Han måste vara helt slut.

Mitt och ditt

Idag när jag skulle betala för en pyjamas släppte jag Arvid med blicken för en sekund. EN! Och plötsligt ser jag hur gubbstrutten bakom mig i kön har stuckit in näsan i vagnen, snusar på barnet, klappar honom på kinden och sedan ger honom en puss på handen. Det var samma sak när jag var gravid. Arbetskamrater, bekanta eller folk jag inte ens kände tog sig friheten att lägga handen på min mage. Bara så där. Helt utan respekt för mig och min kropp och jag blev lika paff varje gång.

Vad är det egentligen med små barn (och ofödda barn) som gör att det plötsligt är helt okej att inkräkta på någons personliga sfär? Hur skulle det se ut om jag gick fram och började klappa en främling på magen? Lite obekvämt, jaa. Man får se, men inte röra. Och om ni ändå känner ett starkt sug efter att få känna lite så kan ni väl åtminstone fråga först!

Kl. 03.57

Arvid har inte riktigt varit sig själv sedan vaccineringen i fredags. Hans huvud är kokhett (dock inte resten av kroppen) och han är gnälligare och sover mer än vanligt. Dock inte på morgonen. När solen går upp går Arvid upp. Ett gammalt djungelordspråk. Och när Arvid (och mamman) går upp drar pappa täcket över huvudet och somnar om. Också något som Fantomen brukar säga. Så idag ska jag inhandla en mörkläggningsgardin. För jag vill också få blunda lite till.

Att resa i bilder

Jag fotade en hel del när vi åkte norrut tidigare i veckan (man måste ju hitta på något när man ska åka närmare hundratjugo mil). Så här kommer en liten bildkavalkad för den som är intresserad. Vi sa hej då till mamma på måndagsmorgonen, svepte en kopp kaffe, packade in Arvid och katterna i bilen och åkte till Mantorp där vi stannade för att dra åt bultarna på däcken. Just in case.


Nästa stopp blev Flen där vi sträckte på benen och åt lunch. Som tur var så hade gästgiveriet precis öppnat för säsongen (vi var de allra första gästerna) och portionerna var både prisvärda och mättande.


Blöjbyte och toapaus utanför Tierp på en rastplats med fint namn där man kunde värma sin medhavda matsäck om man hade ett eluttag med sig.


Dragon gate är ett underligt bygge utanför Gävle där "kinesisk och svensk kultur ska kunna mötas", enligt Wiki. Tydligen planeras det för en kinesisk stad i närheten där man vill bygga världens största Buddha och ha en livs levande panda. Dessutom har man tvåhundra kopierade terrakottasoldater i originalstorlek, problem med brandsäkerheten i hotelldelen (som aldrig har använts) plus att en stor del av anläggningen är byggd utan bygglov. Eh...


Vi övernattade på Sidsjö hotell i Sundsvall. Sjukhuskänsla i rum och korridorer, lyhört (extra roligt om man, som vi, fick rummet mellan toaletten och duschen) och alldeles för mjuka sängar. Men bra frukost och en underhållande tant i köket som sjöng för full hals och visslade som en kanariefågel.


Fort, fort över Höga kusten-bron och slutligen ett stopp på Frasses i Umeå, där man kan få mos till hamburgaren istället för pommes. MOS! Åh, vad gott. Och med mat i magen (och ett sovande barn i baksätet) var det inga problem att köra de resterande tjugotre milen. Lätt som en plätt. Typ. Men nu låter vi nog bli att resa på ett tag.

Hårfager

Hahaha! Och jag som tyckte att Arvid började få lite hår. Vilken liten tantfriss!

Min morgon

Havregrynsgröt, en kopp te och äppelskivor med kanel på. En glad unge på en filt på golvet. Han pratar, drar sig själv i tårna, rullar från rygg till mage och leker i babygymmet medan jag bläddrar lite förstrött i tidningen. Godmorgon!

Om att börja jobba igen

Jag var förbi chefen tidigare idag för att prata om framtiden. Att jag skulle gå tillbaka till jobbet efter sju, åtta månader har varit en självklarhet för mig ända sedan Arvid föddes. Ja, till och med innan dess. Både på grund av ekonomiska skäl, men också för att J ska kunna få vara hemma med sin lilla son. Så nu har vi bestämt att jag ska göra comeback i mitten av augusti. Absolut inte heltid, inte heller halvtid utan något som känns rätt och fungerar för alla. Det känns bra faktiskt. Redan nästa vecka ska jag dock få en genomgång av allt som är nytt sedan jag gick på mammaledighet och i slutet av maj gör jag ett kortare gästspel. Bara för en dag.

Sprutor och busunge

Idag var det dags för vaccinering igen. En spruta i varje ben. Det gör riktigt ont i mammahjärtat att se Arvid så ledsen, men som tur är går det över snabbt. Han somnade dessutom direkt efter bvc-besöket och sov som en stock i två timmar så jag kunde ostört gå och kika på stan (läs. shoppa) lite grann. Nu väger han 8120 gram och är 68,5 cm lång. Han har börjat äta mycket om nätterna (ibland nästan varje timme), men det verkar inte bero på att det finns för lite mjölk. Barnmorskan trodde snarare att det rör sig om en tillväxtfas och att han helt enkelt behöver mycket mat just nu. Så vi ska fortsätta med smakportionerna och hoppas att de gör susen för nattsömnen i takt med att portionerna blir lite större.



P.S. Jag älskar Elsa Beskow-servisen som Arvid fick i doppresent. Underbara motiv.

Köttbullsmorgon

Nä, jag har inte blivit galen. Men det man inte har i huvudet får man ha i väckarklockan. Har gjort på ett kilo färs så att vi kan frysa in en del också. Nu ska jag äta en välförtjänt frukost efter att ha slavat vid spisen sedan klockan sju i morse. En smörgås med köttbullar på kanske? Och en kopp starkt kaffe.

Lite förvirrad

Jag är visst inte van vid det här ljuset. Redan vid fyratiden gick solen upp och jag låg klarvaken vid fem. Men tack vare den tidiga soluppgången så har jag redan hunnit betala räkningar, deklarera, klicka hem ett gäng böcker, betygssätta hotellen vi bodde på under resan hit och dit, torka upp en kattspya och beställa nappflaskor från andra sidan Atlanten. Ska det vara fritt från ftalater, bisfenol A, PVC, bly och andra gifter och samtidigt ekologiskt så ska det. Och på grund av den billiga dollarn så blir det faktiskt mycket billigare att köpa därifrån än här i Sverige.

Det är vår!

Har precis varit ute på en långpromenad med mina två grabbar. Och det är sol, sädesärlor, snösmältning, krokusar och plusgrader. Vår med andra ord!

Välkommen hem

Det märks att vi har varit hemifrån i drygt tre veckor. Massor att läsa, sortera och slänga. Och kanske en och annan räkning som ska betalas också. Men det får bli en annan dag. För nu ska vi borsta tänderna över vasken i köket (eftersom Zamzor har ockuperat handfatet) och släcka lampan. Det tar på kroppen att köra så där långt. Trots att vi har varit hemma i några timmar så känns det ändå i huvudet som att man åker bil, fort, fort längs en slingrig väg. Godnatt!

Dopet i bilder

För exakt en vecka sedan satt vi och åt tårta och drack kaffe i Säby kyrkskola. Solen strålade från en klarblå himmel och Arvid började bli lite gnällig efter en lång och händelserik dag. Han var dock jättesnäll i kyrkan och somnade mitt under Erik och Carolins tolkning av För dig (som var så bra att jag fick rysningar längs ryggraden) och missade själva vatten-på-håret-delen.


Det var närmare sextio personer, både släkt och vänner, som ville vara med och fira Arvids dag. En del av dem hade jag inte träffat på tio år, och trots att man inte hann prata särskilt länge med någon så var det jätteroligt att få träffa alla igen.


Efter dopet bjöd vi på grillad fläskfilé, potatissallad, grönsallad, hembakat bröd, nonstopkakor och prinsesstårta med blå marsipan. Hela dagen blev jättelyckad. Mycket tack vare alla som hjälpte till i köket, dukade och diskade, plockade fram och dekorerade, passade barn och städade. Tusen tack för en minnesvärd dag! Och ett extra tack till syster J och syster R som fotade under dagen.

Alienleksak

I morse attackerades lilla A av en facehugger (ännu en underbar doppresent), och han försvarade sig genom att kittla den på magen och bita den i benet. Sötisen.

Uppdatering pågår

Håller på att uppdatera min ajfån för första gången på... jag vet inte hur länge. Och eftersom det tar evigheter så verkar det vara på tiden. De senaste veckorna har den stängt av sig själv fastän det finns batteri kvar, den har hängt sig när man ska skriva sms och laggat när man ska läsa nyheter (om man över huvud taget har fått appen att starta) och jag är rädd att våra vägar kommer att skiljas åt inom en snar framtid om inte den här medicinen hjälper. Fast när flera program inte kan installeras eftersom de kräver en nyare version av iPhone-programvara (när jag precis har uppdaterat så mycket som går) så vet man att det förmodligen är dags i alla fall.

Den stora vändningen

Ena stunden på rygg. Och nästa på mage. Arvid verkar äntligen ha knäckt koden.

Liten testar sin racerbil

Arvid fick en sparkbil av min farmor och mina två fastrar med familjer i doppresent. Supersnygg och retroskön i svart plåt. Tror dock att det får dröja några år innan han får börja köra med den. Att ligga över ratten och dregla på motorhuven känns inte speciellt trafiksäkert.

På jakt efter jättegrytor

Det var en väääldigt trött liten man som fick följa med ut på promenad förut. Redan innan jag hade dragit igen blixtlåset till åkpåsen sov han gott. Så vi strosade genom hembygdsparken, bland gamla, gamla ekar och hav av vitsippor och blåsippor, tittade på gamla hus och soldattorp, gick på museum och letade efter jättegrytor som vi aldrig hittade. Två och en halv timme senare kom vi hem och då hade vi en nyvaken och glad liten kille i vagnen. Det tar på krafterna att vara på resande fot.

Sov gott, gammelmorfar!

Det blev ett fint farväl igår. Arvid hade på sig sina finaste kläder som han fick i doppresent av några av J:s släktingar och höll god min hela dagen, trots att hans sovstunder avbröts flera gånger.


Efter gravsättningen och minnesstunden åkte vi till Nässjö för att umgås (läs. äta) lite mer med J:s mostrar. Arvid passade på att hänga med sin favoritfaster som han inte träffar så ofta. Han fick två jättesöta plagg av henne som ska invigas snarast. Tackar!

Arvid vill skicka...

... en liten hälsning till sina mostrar (och Peter och Jan). Han saknar er!

"Den är lite plommonfärgad"

Köpte precis en majblomma av en pratsam liten försäljare i tioårsåldern. Jag frågade hur den såg ut i år och han började svänga sig med ord som plommonfärgad och förklarade hur den rosa pricken i mitten skulle symbolisera något. Oemotståndligt! Jag är tydligen väldigt svag för lillgamla barn.

Vit slips och bebistavlor

Idag har vi varit ute på stan och ätit kinesisk buffé, satt in pengar på banken och fixat en vit slips till J. Hans morfar ska nämligen begravas i Aneby imorgon och jag hoppas innerligt att Arvid kan vara ett riktigt mönsterbarn som sitter tyst och snällt i kyrkan. Har förresten glömt att visa de fina tavlorna som mostrarna fick i påskpresent av sitt favoritsyskonbarn. Signerade av konstnären själv.

Aprilväder

Igår bytte vi till sommardäck. Bultarna satt stenhårt och J var alldeles svettig när det äntligen var färdigt. Idag snöar det. Små, irriterande flingor. Vill inte ens veta hur vädret är längre norrut. Tur i oturen att vi ska ha de andra däcken med oss när vi åker om några dagar. Bara att stanna på någon rastplats och plocka fram fälgkorset igen när det börjar bli farligt halt på vägarna.

Fem månader

Tänk att ännu en månad har gått! Våran lilla bebis är inte så mycket bebis längre. Och oj, vad han lär sig saker! Han vill gärna sitta (helst i någons knä) och så fort vi lägger honom i babysittern så gör han sit-ups i ett försök att sätta sig upp själv. Att hålla uppe huvudet är inget problem och han är duktig på att bedöma avstånd, greppa saker och föra dem till munnen (eller kasta ner dem på golvet). Det är mycket viftande och "hamrande" med armarna just nu - främst med den högra så om vi får gissa så blir han högerhänt. Han är social och pratar gärna med folk på sitt eget lilla vis. Genom högfrekventa skrik (som till och med skrämmer honom själv), pruttljud eller genom att "hyperventilera" och andas in och ut snabbt och häftigt samtidigt som han sprattlar med armarna och "springer" med benen.

Lilleman är väldigt intresserad av mat, tittar gärna på när vi äter och följer gaffeln med blicken medan han gapar stort. Han har fått smaka både morotspuré och majspuré, och äter den senare med god aptit. Han ammar fortfarande var tredje timme, men ofta inte längre än fem, tio minuter åt gången, och sover en stund varannan timme. Han sover gott om nätterna och somnar vid niotiden och vaknar tio timmar senare. De största intressena just nu är att bläddra i pekböcker och suga på leksaker, att bli buren och få titta på nya saker, att hissas upp och ner i luften så att det kittlar i magen och att dreggla. Massor.

Efter dopet

Jo, vi lever och har hälsan! Gårdagen var underbar på alla sätt och vis och Arvid var ett riktigt charmtroll (som vanligt). Idag är vi helt slut och planerar att göra så lite som möjligt. Så mer om dopet kommer senare (när vi har tagit en tupplur eller två).

Ich habe Durst!

Jo då. Det går att baka hundra källarfranskor, förhöra lillasystern på tyskaläxan och ta hand om en liten unge samtidigt som mannen är och roar sig i Linköping. Tack vare världens bästa mamma.