VAB-onsdag

Idag var det min tur att vabba. Arvid har inte kräkts idag, men de senaste tre dagarna har det kommit helt utan förvarning så jag är ständigt på tå. Vi har tittat på barnprogram, letat fram en jullåda i källaren och satt upp ljusstakar och stjärnor i fönsterna, byggt en koja av filtar och stolar och tittat på sopbilen som tömde våran tunna idag. Båda barnen sover och jag sitter och tittar ut på snön som håller på att regna bort. Häromdagen var det -15 och idag +2. Det svänger fort. En kebabpizza med pommes och äkta kebabsås á la Tranås skulle sitta fint nu, denna gråslaskiga skitonsdag.

Årets första magsjuka

Det var länge sedan som jag var så här trött. Jag orkar knappt gå upp ur sängen på morgonen - trots att jag har lagt mig tidigt dagen innan - jag är tung i huvudet och känner mig inte riktigt fokuserad på jobbet, hjärnan är seg och jag kan komma på mig själv med att sitta och titta ut genom fönstret utan att veta hur länge jag har suttit så. Jodå, jag har ju fått fönster på kontoret nu när vi bygger om på övervåningen. Fyra stycken faktiskt! Bara att kunna få lite dagsljus och se vilket väder det är gör mycket för humöret. Men energin saknas fortfarande.

I lördags mötte jag upp några vänner och åt gott på restaurang, drack några glas vin och gick vidare till en spelning med Great Gig. De gör en hyllningskonsert varje år med olika teman och i år var det Coldplay som gällde. Jättekul och trevligt! Men jag hann knappt slå upp ögonen på söndagsmorgonen innan Arvid kräktes rakt ut på vardagsrumsgolvet. Magsjuka. Givetvis. Så i flera dagar har vi tvättat, badat barn, burit runt på spyhinkar, försökt hålla ungarna ifrån varandra för att minska risken för smittspridning, torkat golv, köpt blåbärssoppa och halvsovit om nätterna för att man ska hinna upp om magsjukan slår till igen. Vilma verkar pigg och kry, men det känns bara som en tidsfråga. Jag var inte riktigt förberedd på att magsjukesäsongen skulle börja redan. Jag hade snarare tankarna på julpynt, lussebullar och pepparkakshus, men jag tror vi väntar tills hushållet är smittfritt. Och då ska jag sova. Oj, vad jag ska sova.

Fyra år

I morse flög Arvid upp ur sängen när vi hade sjungit för honom för att se hur mycket han hade vuxit under natten nu när han var fyra istället för tre år. "Och vilka stora händer jag har fått". Haha! Sedan fick födelsedagsbarnet öppna paket innan det var dags för frukost och dagis. Han ville inte ens åka dit utan vara hemma och bygga med sitt nya rymdlego och spela Honungsjakten så jag tror att jag vad vi ska göra ikväll. Om en stund ska jag hämta finbarnen, sedan tänkte jag mig köpepizza, en mysig hemmakväll och det sista fixandet av tårtan. Och mer paketöppning. Givetvis.

Pappersflygplan

När jag var liten lärde min pappa mig att vika flygplan och båtar av ritpapper. Idag visade jag Arvid hur man gör. Först ritade han lite fint på pappret, sedan vek vi ett "supersnabbt" flygplan.


Och som han har lekt med det där. Det har flugit fram och tillbaka genom köket, hallen och vardagsrummet hela dagen. Kraschlandat på nosen, svävat genom luften och glidit längs golvet. Tänk att något så enkelt kan vara så roligt.

Ont i magen

Nu ringde chefen. Han vill att jag ska komma in på möte om en timme. Arvid får följa med trots att han är sjuk. Fy, vad ont i magen jag fick. Nu avgörs det.

Hemska tankar

Jag har precis läst ut boken Varför gråter inte Emma? som handlar om den fruktansvärda händelsen i Arboga 2008 då en kvinna mördade två små barn, 1 och 3 år gamla, med en hammare. En kvinna som var olyckligt kär i barnens pappa och Emmas man. Emma blev också svårt skadad och svävade mellan liv och död. Jag förstår egentligen inte varför jag läser så hemska saker. På ett sätt vill jag veta hur man kan hitta styrkan att gå vidare efter att ha varit med om någonting så fruktansvärt - för det känns som en omöjlighet. Men det faktum att barnen var lika gamla som Arvid och Vilma gör att ögonen tåras så mycket att det är svårt att urskilja bokstäverna på sidorna. Hur kan man ens ge sig på små oskyldiga barn? Som går runt i pyjamas och dricker välling i nappflaska. HUR?!

I morse träffade Malou på tv en kvinna vars ex-man tände eld på stugan där deras tre gemensamma barn låg och sov på Dalarö för två år sedan. Innan han tände på hade han barrikaderat alla utrymningsvägar, men den sjuåriga dottern lyckades ändå ta sig ut. Hennes två yngre bröder hade inte en chans. Jag blir nästan illamående. Både av den fruktansvärda, avskyvärda och hjärtlösa händelsen och för att det är näst intill omöjligt att inte dra paralleller till mina egna barn. Mina fina ögonstenar som jag skulle göra allting i världen för. Skulle det hände dem någonting skulle jag sjunka ner i ett bottenlöst hål och aldrig komma upp igen. Så känner nog de flesta föräldrar. Men kanske kan man ändå fortsätta leva med sorgen - det var ju de här två kvinnorna levande bevis för.

En obrukbar vänsterhand

I över en vecka har jag haft ont i vänster långfinger. Det är svullet på fingertoppen, blårött och utan känsel, men jag har varken klämt det eller fått något sår. När jag skulle skära äppelbåtar till barnens matsäck i morse höll jag upp fingret för att det inte skulle göra ont och vad tror ni händer då? Jo, självklart skär jag mig. I ett annat finger. Så nu är vänster hand näst intill obrukbar, men jag ska ändå försöka mig på lite bakning ikväll. Bara tio dagar kvar till Arvids kalas och jag har en tårta och fyra sorters kakor att baka.

Dagens låt: Wasn't expecting that med Jamie Lawson. För att livet snabbt kan ta nya vändningar. Man ska aldrig, aldrig, aldrig ta något för givet utan vara glad tacksam för det man har.

Ute i god tid - minst sagt

Farsdagspresenter till min egen pappa och J? Check. Presenter till Arvids födelsedag om två veckor? Check. Julklappar till hela familjen? Ja, de har varit klara i flera veckor. Födelsedagspresenter till J i början av januari? Jajamensan. Ibland blir jag lite trött på mig själv, men samtidigt slipper jag stressa runt på stan och julhandla i sista minuten utan kan bara sitta och dricka glögg och äta pepparkakor hela december.

En av de sista sommardagarna

Det blev ju ingen vidare sommar i år, men i augusti kom den äntligen. Sommarvärmen. Och en dag i mitten av månaden när vi hade varit på inskolning på dagis packade vi badkläderna och gick ner till Kärleksstigen för ett dopp. Bilderna har legat bortglömda på minneskortet fram till igår och jag kan riktigt känna den värmande solen och det ljumma vattnet bara av att titta på dem.

Finbarnen

Här är finbarnen för ett år sedan. Arvid skulle precis fylla tre och hade klippt av sig de långa, ljusa lockarna och Vilma var drygt ett halvår...


... och här är de nu. Bästa kompisarna. Vissa dagar i alla fall. Som lagar mat tillsammans, bygger med lego, springer omkring, bråkar om samma leksaker, leker kurragömma, läser böcker (Vilma bläddrar helst i Clas Ohlson-katalogen) och bygger med tågbanan. Ni berikar mitt liv - varje dag!