En liten tröst...

... i höstmörkret är att Idol tydligen börjar nästa vecka. Pinsamma auditions, tondöva framträdanden, utskrattade deltagare och krossade drömmar. Love it.

Tunga axlar

Sitter och gör research inför morgondagens långjobb. Har bokat in alla intervjupersoner, funderat över klippbilder, skrivit frågor och till och med varit och träffat alla för att de ska vara så förberedda och avslappnade som möjligt imorgon. Men själv känner jag mig långt ifrån redo. Axlarna känns tunga. Har en nervös klump i magen som bara växer och växer. Prestationsångst så det skriker om det. Det här måste bli bra! Åh, vad skönt det kommer kännas när allting har fastnat på band (läs. minneskort) och jag äntligen kan andas ut.

Höstweekend i Prag

I september har jag och J varit tillsammans i nio år och förlovade i sex. Och finns det någon bättre plats att fira det på än i Europas mest romantiska huvudstad? Superfint, fyrstjärnigt hotell med jacuzzi på rummet. Kyliga promenader över Karlsbron. God mat och öl i mängder. Paraplymys längs gatorna i de gamla kvarteren. Och fem dagars välbehövligt miljöombyte. Åh, bara 47 dagar kvar.

Jaaa!

Slängde iväg ett mail till chefen häromdagen om en grafikkurs i Stockholm som jag skulle vilja gå. En ganska dyrbar sådan så jag räknade iskallt med att få ett klart och tydligt nej. Men tydligen så gillade han mina argument för han sa ja!

På hög höjd

När jag cyklar snabbt i nedförsbackar är jag alltid livrädd för att framhjulet ska lossna och att jag ska kastas handlöst ner i marken och skrapa upp hela ansiktet. Och om jag befinner mig mer än två meter över havet är jag övertygad om att jag ska ramla och slå ihjäl mig om jag tittar ner. Så det var på darriga ben som jag tog mig upp i toppen av ett vindkraftverk för att filma tidigare idag.

Fick ta på mig en jättetung säkerhetssele, åka i världens minsta gallerhiss tillsammans med en tysk (som försökte flirta med mig), klättra uppför smala stegar och krångla mig igenom små luckor. Men till slut stod jag där. Med vinden i håret. Hundra meter över marken. Och jag var inte rädd. Jag njöt. Eftersom allting där nere var så litet så lurades hjärnan att tro det inte var på riktigt. Och för första gången kunde jag titta. Beundra allt det vackra. Häpnas.

Var hög på adrenalin när jag hoppade ur hissen (där samma tysk återigen provade lyckan på raggningsfronten), men på två röda sekunder kom jag ner på jorden igen. Grävskopan U såg ut som att han hade ätit krusbär och tryckte gasen i botten. Nu kunde man ha suttit på redaktionen och skrivit istället, muttrade han medan vi susade fram längs vägen. Har lagt en peace offer i form av en Daim på hans plats. Hoppas att det räcker för att tvätta bort hans sura min.

Dödstrött

Den senaste veckan har jag jobbat och sovit, jobbat och sovit. Är så trött när jag kommer hem på kvällen att jag måste vila en stund för att ens orka fixa middag. Men så har jag ganska många övertidstimmar den här veckan också. Vore så skönt att bara dra täcket över huvudet och somna om när alarmet ringer imorgon bitti (för det är ju då som man sover som bäst av någon konstig anledning), men jag gissar att de irriterande vägarbetarna utanför huset drar igång de mest högljudda maskinerna så tidigt de bara kan i alla fall. Bara att bita ihop och sparka.

Världens sötaste kattungar

Tänk att det finns folk som "glömmer" sina katter när de flyttar till en annan stad eller när semestern är slut och det är dags att vinka hej då till campingområdet. Som bara hoppar in i bilen och ser lillmissen stå utanför och jama när de åker iväg. Den klarar sig alltid, intalar man sig själv. Ja, eller hur? Idioter.

Jag förstår inte hur sådana människor är funtade. Hur de kan skaffa en katt och överrösa den med kärlek - ett tag. Hur de kan leva med att ha lämnat en vän utan en tanke på att den förmodligen inte överlever vintern. Hur man kan förklara för ungarna varför sommarkatten inte fick följa med hem. Det är tur att det finns eldsjälar som bryr sig och tar hand om de här små, dödsdömda liven.

Fick träffa några av dem idag. Ina och Marilyn, tolv veckor gamla, som bor i ett stödhem i väntan på att de ska få ett riktigt hem. Kattmamman varnade oss för att de var skygga och traumatiserade av sin uppväxt. Men av någon anledning blev vi kompisar och de vågade sig fram och nosade på mig flera gånger. Ljuvliga små varelser som kommer att få det bra. Sådant värmer i kattägarhjärtat.

När man kommer hem...

... och hittar den här glada överraskningen i brevlådan så är det bara att slänga upp fötterna (med de sötaste strumporna) på soffan och inredningsfrossa i nya lakan, bokhyllor, lampskärmar, fina detaljer och smarta och finurliga lösningar.

Fångarna på fortet

Att sätta igång tvn nu på kvällen var som att ta klivet in i en tidsmaskin och färdas tjugo år tillbaka i tiden. Till det glada 90-talet när de kobenta dvärgarna sprang runt med skramlande nyckelknippor, sumobrottaren slog på gonggongen och de tävlande skickade in fel personer i cellerna. Gunde och Agneta ser inte ut att ha åldrats en dag utan är lika käcka och irriterande som förra gången. Det enda som egentligen är nytt är den gåtfulle mannen i tornet. Och det räcker inte för att jag ska vilja ha tillbaka den där skiten i min tv. Nä, lägg tillbaka programmet i malpåsen där det hör hemma. Eller kasta det till tigrarna.

Valvträskfestivalen

Tänk att en festival i en by med 28 invånare kan bli en sådan succé. Luleåkalaset kan ta och slänga sig i väggen för det är i Valvträsk det händer! Timbuktu, Movits, Tingsek med flera spelade på ett lastbilsflak i fredags och drygt 1500 personer i olika åldrar hoppade, dansade och sjöng med. Mitt ute i skogen. Magiskt. Slänger in en länk till mitt inslag i 24Norrbotten så kan ni som inte var där se själva.

På grund av en felparkerad bil så kom vi inte därifrån förrän det var slut och strax efter tre på natten rullade jag och J in på PT:s parkering. Frusna och trötta som satan. Men kul var det, trots att jag var där för att jobba. Hade dock varit roligt att kunnat njuta lite mer av musiken, men förhoppningsvis blir det en favorit i repris nästa år. Här kommer några av J:s suddiga bilder från kvällen.

Effektiv morgon

Lakanen är bytta, kattlådan är skurad och fin, disken står i diskstället, syrrans födelsedagspresent är postad och tvätten... är ren, men inte vikt. Men det kan jag göra en annan dag. För snart kommer den allra finaste hit för att följa med mig på jobb ikväll. Härligt med en snygg praktikant som kan bära stativet.

Knak!

Du är fruktansvärt stel i nacken, konstaterade naprapaten häromdagen. Brukar du ha mycket problem? No shit! Det är ju därför jag är här, tänkte jag surmulet medan mirakeldoktorn tryckte på onda punkter som jag inte visste att jag hade och skickade ström genom min stela nacke. En varm och mysig känsla spred sig i kroppen när muskelkramperna, som jag har gått med länge, började släppa.

Utan förvarning vred han plötsligt nacken allt vad han kunde åt vänster. Knaaak! Jag trodde att min sista stund var kommen. Att jag skulle få lämna mottagningen som invalid. Totalförlamad. Sedan gjorde han likadant åt andra hållet. Knak, knak, knak. Aaaj! Till min lättnad märkte jag att jag fortfarande kunde röra tårna. Oh, happy day! Idag känner jag mig inte alls lika stel trots att jag är lite öm efter den omilda behandlingen. Kan det vara the end för nackbesvären?

Surströmmingspremiär

Att det luktar sur, död råtta i trapphuset kan bara betyda en sak - surströmmingspremiär. Men det är faktiskt mycket godare än det luktar. Är snart ett år sedan jag åt min första surströmmingsklämma tillsammans med ett gäng norrländska cowboys. Och till helgen är det dags igen. Fast utan rutiga skjortor och boots. Ska bli intressant att se om det är lika delikat som jag minns det.

Hemlighetsfull

Har lagt ner åtskilliga timmar de senaste dagarna på planering av det lite mer hemliga slaget. Men nu är allting klart och jag hoppas, hoppas, hoppas att de närmaste veckorna kommer att flyga fram. För det här kommer att bli grymt!

Kvällsjobb och huvudvärk

Att först jobba kväll och inte komma hem förrän tre på natten och dagen efter sitta på kontoret igen vid åttasnåret tar på krafterna. Känner mig helt mosig i huvudet. Kan knappt tänka på grund av den dunkande huvudvärken och nacken är stelare än någonsin. Det är bara att inse att man börjar bli gammal. Förr kunde jag utan problem vara ute och slira om nätterna, men ändå fungera som människa på dagarna. Sova, det kunde man ju göra i graven. Yeah, right.

Ser i alla fall fram emot naprapatbesöket, dock med lite skräckblandad förtjusning. Arbetskamraterna har delat med sig av osmakliga historier om hur de har fått sina nackar fixade. Våldsamt snabba vridrörelser och plötsliga knakljud som är så kraftfulla att man för en sekund blir rädd att man kommer få tillbringa resten av livet i rullstol. Låter ju onekligen som en spännande upplevelse.

Höjden av klumpighet

Vaknade med ett ryck i morse med känslan av att jag hade sovit på tok för länge. Och mycket riktigt skulle jag vara på jobbet knappt tio minuter senare. Jag flög upp ur sängen och stapplade yrvaket fram till garderoben för att snabbt kasta på mig lite kläder. Och plötsligt började det kittla i näsan. Atschoo! Pang! Aaaj!

Dagens lärdom: Håll dig på behörigt avstånd från hårda garderobsdörrar med vassa kanter när du ska nysa. Annars får du en bula i pannan. Jättesnyggt.

Husspöken?

Jag undrar om min lägenhet är hemsökt. Ofta när jag kommer hem lyser olika lampor. Lampor som jag VET att jag släckte innan jag gick hemifrån. Samma sak med garderobsdörrarna som då och då står på glänt fastän jag alltid stänger dem. För det kan väl inte vara buskatterna som sätter griller i huvudet på mig?

Livet på en pinne

Jag har blivit med cykel! En aning skev och ganska ful, men samtidigt oemotståndligt charmig och snabb i nedförsbackarna. Klockrent. Gick lite vingligt i början, men efter en heldags brygghäng så har vi börjat lära känna varann. Blå himmel, en bra bok och total tystnad förutom några asplöv som darrar i vinden. Det behövs inte mer än så för att mina mentala batterier ska börja laddas.

Roliga sökord

Bubblade av skratt när jag såg några av de sökorden som har fått folk att hitta till min blogg. Käkinflammation hos hund. Sätta in löständer. Haha! Vad besvikna de stackarna måste ha blivit. Men hur fan hamnade de här i första taget?

Hisstanten, var är du?

Det går nästan inte en dag utan att jag får hjälpa hissresenärer av den äldre modellen som har gått vilse i trapphuset. Sedan våran talande hisstant gick på semester (läs. gick sönder) har gamlingarna ingen som helst aning om vilken våning de hoppar av på. Börjar nästan sakta hennes mekaniska: "Plan 0. Hiss för uppfärd. Dörr stängs". För de blinda och förvirrade pensionärernas skull får du faktiskt komma tillbaka nu, Otis! Semestern är slut! Så det så!

Ljummen grillnatt

Direkt efter jobbet igår pinnade jag iväg för att möta upp J och hans syster för en lyxmiddag på Bryggargatan. Det bjöds på grillade rotfrukter, olika sorters sill, kött, fisk och fågel i ljuvliga marinader, färskpotatis och en beroendeframkallande efterrätt i form av choklad- och hallonmousse. Fruktansvärt gott. Så mumsigt att jag väger två kilo mer idag än igår morse. Insvepta i röda filtar satt vi och pratade skit i flera, flera timmar medan solen sakta sjönk vid horisonten. Underbart. Det blir inte mer perfekt än så.

Det här med politik

Tji fick jag. Ännu en jobbdag på Noliamässan där Peter Eriksson, Lars Ohly och Mona Sahlin spred vallöften i vinden. Hundratals pitebor lyssnade intresserat och nickade gillande när de rödgröna pratade gott om arbetslöshet, satsningar på småföretagare och infrastruktur. Och mitt i alltihop stod jag och försökte verka påläst. Det var jag inte. Men på något sätt lyckades jag ändå sno ihop två inslag till kvällens sändning. Är nästan pinsamt hur dålig koll jag har på de olika partierna och var de står i olika frågor. Kanske är läge att börja läsa på lite..?

Lervälling och viltkorv

Att gå på Noliamässan är tydligen obligatoriskt i Piteå. Trots att jag har bott här i snart fem år så har jag aldrig varit på utställningen som alla pratar om, men igår tog jag J i armen och traskade dit i regnet. Visst, det var stort till ytan. Men inte var det så mycket att se. Kanske om man är så pass vuxen att man funderar på att köpa en ny braskamin, en släpvagn eller en häcksax till trädgården. Men det mest intressanta vi hittade var lite marknadsnougat och några viltkorvar. Efter att ha fått lera i skorna fick vi nog och gick och åt sushi och hyrde film istället.

Idag gjorde jag ett nytt besök på mässområdet. I regnet. Med kamera och stativ. Två inslag senare kände jag mig mer mätt på Nolia än någonsin. Tur att det är två år till nästa gång och att morgondagen har helt andra jobb att bjuda på.

Trött i kroppen

Trots att jag är jublande glad över att det verkar som att alla mediciner har börjat verka så protesterar kroppen. Högljutt. I falsett. Är trött. Sliten. Orkeslös. Och har en ständig huvudvärk. Men imorgon tänkte jag unna mig en helt ledig dag. Utan tråkiga måsten. Högen med jobb som ligger på kontoret kan lika gärna vänta till söndag. Tänkte istället börja morgondagen med ett besök i garnaffären. Har hittat en urgullig liten figur som jag vill virka. Pysseldag med andra ord!

Jag vill bort!

Har suttit och resesurfat lite grann i väntan på att huvudvärkstabletterna ska börja verka. Planlöst klickande ledde plötsligt fram till drömresmålet. Och efter en snabb titt på priset så var jag så hääär nära att beställa. Två veckor. Rakt av. Så där bara. Men jag lyckades hejda mig. Borde kanske kolla med chefen om det är okej först. Tänker i alla fall trava iväg till bokhandeln imorgon och sedan ägna helgen åt att resa. I sinnet. Till att börja med. Jag vill, jag vill, jag vill!

Att köpa mer än man behöver

Hann med en liten shoppingrunda efter jobbet. Skulle egentligen bara ha underkläder, men råkade samtidigt köpa ett par mysiga boyfriendjeans som hänger så där skönt på höfterna, några baslinnen, en stickad kofta och världens mysigaste fleecetröja. Perfekt att krypa in i när hösten kommer. Snart.

Note to self

Att knapra i sig två askar halstabletter inom loppet av en arbetsdag leder oundvikligen till magont. Och inte blir halsen särskilt mycket bättre heller.

Hello, bronkit!

Kände i halsen redan i måndags kväll att en förkylning nog var på ingång. Och mycket riktigt. Igår runt lunch började näsan att droppa som en kran, jag fick äckelhosta som kändes ända ner i tårna och nysattackerna avlöste varann. Satte nytt personligt rekord med sexton stycken i rad och blev alldeles vimmelkantig.

På kvällen tvingade jag J att följa mig till akuten. Då hade jag en puls på över 140, väääldigt pipiga och ansträngda lungor, skakande händer och ett obehagligt tryck över bröstet. Som om någon välbyggd person satt på bröstkorgen. Fick ventolin och cortisontabletter och skickades hem. Men bara några timmar senare var det dags för sjukhusbesök nummer två. Samma symptom igen. Fast värre.

Bronkit, det vill säga luftrörskatarr, konstaterade en surmulen läkare efter att ha lyssnat på skitlungorna med en något bekymrad min. Jaha, sa jag och fick med mig en goodiebag från Apoteket. Fylld med godsaker som antibiotika, ännu mer cortison och två olika inhalatorer med starkare dos än jag har haft innan. Kul.

Bakishäng på golfbanan

Efter en lång (och blöt) kväll med schlagerförfest, åtskilliga vinglas, fantastisk Kentspelning, gamla och nya ansikten och kramar, kramar, kramar så var det skönt att tillbringa en lugn eftermiddag med familjen. De skulle egentligen ha varit hemma i Småland vid det här laget, men när bilen bestämde sig för att själv reglera gaspedalen så blev de kvar några dagar till. Vi spelade äventyrsgolf och jag fick se mig besegrad med några futtiga poäng. Bäst var barnbanan som tvingade in Cajsa i en apgrotta där takhöjden var så pass låg att inte ens golfklubban rymdes. Hade fel inställning i kameran, därav de gulaktiga bilderna.