Kopparpyramid och vattenfall

Den här veckan har vi suttit på en uteservering i ett stekhett Linköping, pratat om bra och dåliga filmer, ätit en massa glass, solat (mina ben svider som bara den), lekt med en busig ettåring och burit på en ljuvlig liten krabat som knappt var en månad gammal. Vi har gjort ett stopp hos en av J:s gamla klasskamrater som precis har köpt en gullig gammal villa, pratat bort några timmar med J:s morfar i Nässjö och sommarstugehängt och ätit kebabpizza precis vid vattenbrynet.

Förutom det så har vi varit förbi en av Sveriges mest udda sevärdheter, Malte Stierngranats pyramidformade gravkapell utanför Aneby, hälsat på J:s mamma och kikat på vattenfallet i Stalpet. Men imorgon bär det av norrut igen. Hello, Piteå.

Dans kring stången och svarttaxi

Har haft otroligt smärtsamma sammandragningar de senaste dagarna och försökt göra så lite som möjligt. Tv-tittande och sällskapsspel med syskonen. Typ. Men eftersom det var så fint väder så drog vi ut till Hätte en stund och tittade på lite traditionsenligt midsommarfirande igår eftermiddag. Små grodorna, kransar i håret och fikakorg i gräset. På kvällen grillade vi, men åt inne på grund av regn och kalla vindar. Och jag fick betalt för att köra hem gäster som inte orkade gå.

Lejonet och jag

Innan jag gick på semester hade jag en önskan om att få se det galet fula 1700-talslejonet på Gripsholms slott. Och idag har vi äntligen stått öga mot öga. Sockerbitständer som är som gjorda för att mala sönder gaseller, skelande, tätt sittande ögon och en gulligt hängande tunga. Så trodde konservatorn som fick i uppgift att stoppa upp Fredrik I:s lilla älskling att det vilda djuret hade sett ut när det travade runt på savannen i Afrika. Fantastiskt roligt.

Vi gick även en guidad visning på slottet och tittade på Sveriges största porträttsamling. För första gången kom jag på mig själv med att faktiskt vara lite intresserad av gamla kungar och drottningar. Teatern i tornet, där Gustav III satte upp små pjäser, var fullkomligt breathtaking. Alla gamla möbler, tapeter och kakelugnar i rummen var underbara. För att inte tala om historierna om tjänstefolk som fick extraknäcka som täcke när kungen frös om nätterna.

Barnvagn & c/o

Det började med att vi bara skulle kolla på en begagnad vagn utanför Mjölby, men efter en liten omväg hade vi plötsligt köpt spjälsäng, madrasskydd, skötbord, badbalja, tvättlappar och en massa annat också. Så nu är vi mer än redo för storkens ankomst. Trots att det är typ fyra månader kvar. Vuxenpoäng de luxe.

Bröllopsfin i gympaskor

Igår fick J:s kusin äntligen sin snygg-Eric i Skärstad kyrka utanför Jönköping. Fantastiskt vacker vigsel med liveband, skojfrisk präst och söta brudnäbbar i rosa. Mina fötter var dock lite svullna (dagen till ära) och vägrade finna sig i något annat än att sjunka ner i ett par slitna joggingskor. Jaha. Så kan det vara.



Efter vigseln fortsatte festligheterna i Habo där vi bjöds på en underbar trerätters middag med hjortfilé som bara smälte i munnen. Kvällen fortsatte långt in på natten med en massa, massa spex. Stort tack till brudparet för att vi fick dela den stora dagen med er. Och vi önskar er all lycka i framtiden!

Den första sparken

Fjorton timmar tog det, men nu är vi äntligen framme i staden där cyklister bötfälls om de rullar för fort (hur man nu ens lyckas trampa på i 58 km/h). Efter hundra mil, strax utanför Mjölby, gav liten sig till känna genom en välriktad ninjaspark rakt under naveln. Nu råder det ingen tvekan om att det är bebis jag känner. Häftigt.

Man vet att det är sommar...

... när det fortfarande är varmt (och soligt) på balkongen efter nio på kvällen och det serveras ljuvliga, svenska jordgubbar och iskall mjölk till kvällsmat. Lovely.

Halva vägen kvar

Idag går vi in i vecka 20. Femte månaden. 147 dagar kvar till beräknad förlossning. Shit, vad tiden har gått snabbt! I alla fall sedan missfallsrisken minskade och vi fick se lillbönan sprattla på monitorn för första gången. Enligt min gravidbok är mini typ 16 centimeter lång, från huvud till stjärt, och väger 350 gram. Den här veckan utvecklas de fem sinnena och fostret börjar känna igen röster. Wohow! Det ska vi fira genom att boka tid för en faderskapsbekräftelse.

Tydligen så måste blivande föräldrar, som inte är gifta, skriva under ett papper där man fastställer vem som är far till barnet ifall det skulle uppstå någon form av juridiska konflikter längre fram. Att vara sambo och förlovad räcker inte. Byråkratiskt och fint. Tänkte kila förbi Barnens Hus också. Det börjar bli hög tid att kasta sig in i barnvagnsdjungeln om man ska hinna få någon rätsida på det där innan ungen är född.

Namnfunderingar

I många, många år har jag haft en hemlig lista med möjliga namn till mina framtida barn. Både kill- och tjejnamn. När ett nytt förslag har ploppat upp i huvudet har jag skrivit in det där. Sugit lite på de befintliga namnen. Tagit bort dem som inte har känts lika bra längre. Men - surprise, surprise - så skiljer sig J:s tankar väldigt mycket från det som står på min önskelista. Han är mer för klassiska, svenska namn medan jag lutar mer åt det lite ovanligare hållet. Tricky. Men vi har åtminstone en kandidat som vi båda tycker ganska bra om.

Första kontakten?

Förut, när vi låg i soffan och slökollade på tv, började det plötsligt bubbla i magen. På samma ställe. Med några sekunders mellanrum. Ungefär som när man är hungrig och kroppen skriker efter mat. Fast på ett annat, lite obeskrivligt sätt. Kan det ha varit pyret som sökte kontakt? Som gjorde saltomortaler och levde loppan där inne i magen? Jag tror det. Hej på dig, lillbebis. Vi längtar efter dig.

Japanese pranks

En pojkvän som automatiskt plockar fram datorn, söker på funny japanese pranks och låter mig titta på det ena sjuka klippet efter det andra vet precis hur man ska få mig på bättre humör när jag som bäst behöver det. Tack för att du finns.

Tre dagar till avfärd

På torsdag tar vi vårat pick och pack och rullar söderut. Till de gamla hemtrakterna i Smålands mörka skogar. På dagordningen står bröllopsfirande, grillkväll med familj och släkt, sillalunch och midsommarlekar hos finaste Mia, genomgång av bebiskläder, miniroadtrip med några stopp i Nässjö och Aneby, fika hos min mormor och morfar, gokart och häng i Linköping (dock ingen bilkörning för min del), ett eventuellt besök hos det uppstoppade lejonet på Gripsholms slott och kaffe hos lillasyster i Strängnäs och förhoppningsvis en hel del vila och "baravara".

Har ägnat kvällen åt...

... att pilla lite med designen. Kände att det var dags för en förändring. J ligger här bredvid och bläddrar i böcker om hur man bygger och renoverar hus och snickrar egna möbler. Det är drömmen - ett eget hus utanför stan. Med en gård där man kan odla grönsaker och kryddor, där man kan äta frukost ute under varma sommardagar och där katterna kan jaga fjärilar. Snart så...

Handyman och shoppingfynd

J har blivit en riktig handyman som överraskar med att fixa och dona när jag inte är hemma alternativt när jag inte orkar själv. I helgen har han både målat det sista vita lagret på second hand-byrån i hallen och suttit åtskilliga timmar vid den krånglande symaskinen. Han är så duktig, min finaste fina. Tack vare det så börjar vi äntligen få ordning i läggan och det känns otroligt skönt.


Lördagens loppis i Badhusparken bjöd inte på några fynd. Men på stan hittade jag en perfekt liten köksradio att ha i fönstret, ett jättesött linne och ett par shorts. I rätt storlek! Det är minsann inte det lättaste eftersom man får ha dragkamp om plaggen med överviktiga, medelålders kvinnor (och tanter) som verkar tycka att gravidkläder är mycket snyggare än plus size-modellerna.

Jag är kär!

Ultraljudet var helt magiskt! Vi fick se en pigg liten krabat som först låg och sov med öppen mun och sedan sög på tummen medan vi hälsade på. Är egentligen ganska sjukt hur mycket man kan se, trots att pyret knappt är tjugo centimeter lång. Hjärtklaffar, njurar, revben, magsäck, hjärnhalvor, handens alla fingrar. Ja, till och med ansiktsdragen om man zoomar in lite grann. Och precis som väntat så är det världens mest bedårande lilla unge som bor där inne i magen.

Förlossningsdatumet flyttades tillbaka en dag så nu beräknas storken komma den åttonde november. Snart halvvägs alltså. Och jag har redan gått upp nio kilo och ökat i omkrets både här och där. Shit. Jag kommer bli mighty big om det fortsätter så här. Tjockisbild från idag, vecka 18+4.

Svettigt värre

Termometern visar trettiofyra grader. I skuggan! Himlen är alldeles blå, luften står stilla och svetten rinner längs ryggen. Inomhus går det knappt att andas. Eller sova. Det enda som hjälper är att äta glass i stora lass. Vi har provat allt ifrån plopp- och delicato-kulor till traditionell päronsmak och den mer vågade rabarbervarianten. Förhoppningsvis är det här en försmak av en lång och solig sommar. Det får dock gärna vara några färre plusgrader, tack!

Och vem kunde ana...

... att en möjlig outfit till nästa veckas bröllopsfestligheter fanns rakt framför näsan på mig? Det är bra att gå igenom garderoben ibland och dessutom spara grejer trots att man är osäker på om de någonsin kommer till användning igen.

Finväder och förväntan

Helgen har verkligen flugit fram. Vädret har varit på topp och nu sitter jag här, på jobbet, med rödlätta axlar och Rudolf-näsa. De lediga dagarna har i korthet bjudit på långa promenader i linne, brygghäng med dinglande ben, glass i stora lass, en upphittad femhundring i gräset, middag på balkongen, avslappnande virkstunder, loppis, tromber och ösregn, ljuvlig morotskaka på Krokodil, Taxidriver och iskall hallonsaft. Plus lite fotbollsjobb.

Men tack vare det är jag ledig imorgon när det vankas ultraljud. Jag är sprickfärdig av nervositet och förväntan. Hoppas att lillhjärtat har vuxit i samma takt som magen. Och blivit ännu mer bedårande än förra gången vi sågs.

Tjej eller kille

Jag vet inte varför, men jag bara vet att vi ska få en liten tjej. Kanske för att jag själv enbart har systrar och för att majoriteten av släktmedlemmarna (i alla fall på mammas sida) är tjejer. Eller så har jag en omedveten önskan om att få en flicka? J:s släktträd är mer 50/50. Och bara för att vara tvärtemot så tror han att det blir en liten gosse. Häromdagen la han örat mot magen, lyssnade en stund och ropade "hallå, killen". Så söt. Och stolt. Och förväntansfull. Älskade J.

Som en dyster flodhäst

Igår svämmade hormonerna över. Jag var arg och ledsen i stort sett hela dagen. Men en tretimmarspromenad med en förstående och omtänksam pojkvän, och en isglass i solen, gjorde dagen tusen gånger bättre. Vet egentligen inte varför jag är så dyster, men det faktum att jag känner mig som en flodhäst gör inte saken bättre. Ingen av de festoutfits som jag provade tidigare i veckan passade. Alls. Jag såg bara gigantisk och oformlig ut. Och då har jag gått igenom utbudet ganska grundligt. Är det för mycket begärt att få vara en snygg mama-to-be?

Antar att den ständiga oron börjar göra sig påmind också. Är allting bra med plutten eller pluttan i magen trots att jag inte har känt ett enda livstecken? Vi har ju i och för sig sett lillhjärtat picka för fem, sex veckor sedan, men trots det vågar jag inte lita på att allting faktiskt ÄR bra. Hoppas att jag kan slappna av lite efter ultraljudet om fem dagar. Vill börja kunna njuta!