Onsdagsdepp

Det mesta känns ganska eländigt just nu. Jag har nästan ingen motivation till att plugga och nu är det inte ens en vecka kvar till tentan. Det är mycket att läsa, lära och förstå, men jag känner mest för att gå och lägga mig. Tanden tar mycket av mitt fokus. Den värker, dunkar och kliar och nu får jag ta värktabletter flera gånger om dagen för att orka, men imorgon är det dags och förhoppningsvis gör det inte lika ont efteråt som det gör nu. Jag tänker mycket på morfar som ligger på sjukhus, på alla där hemma som pendlar mellan att hälsa på honom och mormor som har svårt att greppa att det kommer att behöva ske en del förändringar nu om hon ska kunna bo kvar hemma. Arvid är ofta ledsen när jag lämnar honom på skolan och vill inte att jag ska gå. Tänkte prata med hans fröken och se om det har hänt något särskilt eller om det mest troligt är någon slags separationsfas. Han hjälper mig i alla fall med middagen varje kväll. Igår skalade han morötter alldeles själv till en paj. Storkillen! Vilma är en trotsig tjej med stark vilja och J är trött på sitt jobb, men jag hoppas att det bara är tillfälligt. Idag kom den första frosten och jag känner mig inte alls sugen på däckbyte (det blir i helgen), isiga vägar, snö och skottning, hundra lager ytterkläder, kyla och mörker. Jag vill ingenting känns det som.

Men så kan man ju inte ha det. Så istället har jag och Arvid bestämt att vi ska ut och cykla efter skolan idag. Det ska bli roligt! Sedan ska vi hem och laga lax och packa badkläderna för imorgon är det simskola som gäller. Hur nu det ska gå med en halvt bedövad mun full med blod?

Det oundvikliga

Ikväll sitter jag och tänker på det oundvikliga som lyckas slå undan fötterna på en trots att man visste att det skulle komma. Någon gång. Det obegripliga. Hur snabbt allting kan vända från en stund till en annan. Det jobbiga i att vara långt bort. Det sorgliga. Kortet som man glömde bort att skicka som står här på köksbänken. Kärleken till de närmaste. Viljan att hjälpa till utan att riktigt veta hur. Kan jag på något sätt underlätta bördan för de som betyder mest eller är det så här det blir för alla någon gång? Om en timme, en dag, en vecka, en månad eller ett halvår? Att inte veta. Att inte kunna fokusera, inte kunna tänka. Men att vara så fruktansvärt ledsen över det oundvikliga.

Vilmas önskelista

När man frågar Vilma vad hon önskar sig i julklapp så säger hon: allt! Men jag har satt ihop en liten önskelista med saker som jag tror att hon skulle tycka om. Pärlor som hon kan göra halsband och armband av, något till Briotågbanan (kanske en bro eller en tågstation i två plan), utklädningskläder som hon lätt kan ta på sig själv, en servis i plåt, en prenumeration på Bamses sagoserier för de yngsta, målarböcker, pysselböcker, klistermärken eller annat småpyssel som hon kan sitta och greja med.

Arvids önskelista

Jag har en febrig kille hemma med mig idag. Han har suttit och halvslumrat i soffan medan jag gjorde onlinetentan och knåpat ihop en önskelista, men nu ligger han och sover med röda, varma kinder och en rinnande näsa. Stackars liten. Fast han är faktiskt allt annat än liten. Årets önskelista har han gjort helt själv. Vi började prata om pussel och jag visade ett Bamsepussel med 100 bitar som jag tyckte var fint, men då letade han själv reda på ett med världsdelar på eftersom "han var för stor för Bamse nu". Så här kommer de - Arvids önskningar till födelsedag och jul.

Viktiga kartor-pussel med 100 bitar, spelet Ap-bingo, Recycle me (med robotar), Speed champions lego och då antingen set 75881 med två Fordar och en prispall (just prispallen tyckte han var extra rolig) eller en vit Audi (75872) och en grå Mercedes 75877) som han kan tävla med, pysselbok med återanvändningsbara stickers och plus plus mini vägarbete.

R.I.P. visdomstanden

Idag har jag fattat ett beslut. Det blir ingen lagning av visdomstanden. Den ska bort istället. Trots att jag har googlat och både läst och sett skräckbilder på utdragningar som har varit oerhört smärtsamma, långdragna och mardrömsframkallande så känns det ändå som ett bra beslut för att slippa problem med tanden i framtiden. Jag har ju faktiskt många tänder kvar att tugga med ändå. Nu är jag livrädd och nervös trots att tandläkaren menar att det blir en piece of cake. Det tror jag inte på förrän jag sitter där med tandjäkeln i en liten påse om två veckor. Men innan dess ska jag hinna med lite systerysterhäng med Cajsa. Biokväll och middag är inplanerat nästa vecka. Ska bli jättemysigt och roligt!

Jag blev förresten utmanad att skriva ner färgen på min tröja plus det närmaste som jag har till höger om mig för att få fram en boktitel (bara på skoj givetvis). Så, om jag bestämmer mig för att sadla om till författare någon gång så kanske titeln på första boken blir just Det gråa clementinskalet? Man vet ju aldrig.

Nobelprisvecka

Jag nöter vidare med mina infektionssjukdomar. Bara två dagars plugg kvar nu innan tentan och sedan blir det fullt fokus på vårdhygien och förflyttningsteknik som ska tentas av på tisdag. Den här veckan har jag pluggat fram till lunch, tagit en timmes paus och följt tillkännagivandet av olika Nobelpristagare. Idag väntar kemipriset. Det blir spännande. Men nu: meningit, sepsis och clostridium difficile.

Att gå mot strömmen

Mina klasskamrater pratar inte om något annat just nu än hur mycket de hatar det här med virus och bakterier. De svettas, ligger sömnlösa, pluggar tills hjärnan kokar, men tycker ändå inte att det fastnar något. Men precis som när Stieg Larsson-trilogin var det absolut bästa som folk någonsin hade läst så tycker jag tvärtom (filmerna däremot är okej och det är inte ofta som jag tycker att böckerna är sämre än filmerna). Jag tycker att det är jätteintressant hur bakterier sprids, hur virus förökar sig, hur en cell är uppbyggd och det här med multiresistenta bakterier. Visst är det mycket att läsa, men jag tycker att mycket är ganska logiskt. Så idag blir det plugg för hela slanten och sedan ska jag hämta Arvid. Han ska följa med en kille i klassen hem efter skolan för första gången. Spännande!

Tandläkarväder och soffplugg

Började dagen med ett besök i tandläkarstolen. Tänkte att det skulle vara snabbt avklarat eftersom tänderna känns bra (om man nu kan säga så, men efter att ha haft tandvärk en gång så vet jag i alla fall hur det inte ska kännas), men tji fick jag. Ett hål, som har legat vilade i många år, i en av visdomständerna har plötsligt vaknat till liv igen. Oj, så roligt! Men man får väl se det positiva i det hela. Hade jag inte gått på den här undersökningen så hade det ju kunnat bli värre och inte upptäckts förrän det började göra ont. Och riktig tandvärk är något som jag aldrig vill uppleva igen.

Det är dessutom tandläkarväder ute idag. Grått, småkyligt, ruggigt och trist. Jag sitter inne under luddfilten och läser om infektionssjukdomar varvat med bakteriologi. Tungt ämne med mycket att läsa och lära och jag ser verkligen fram emot tentorna så att den här kursen kan ta slut någon gång. På fredag skriver jag första tentan och sedan är det 2,5 veckor till nästa. Och däremellan ska visdomstanden lagas.

Stödmuren - före och efter

Det är knappt att man kommer ihåg det här längre, trots att det bara var några veckor sedan. En sliten, genomrutten och fallfärdig stödmur, en garageuppfart med lika delar gräs och och lika delar grus (som var för smal för två bilar) och en kortsida av huset som gav ett ganska sorgligt och bortglömt intryck.

Trappan var både för smal och svår att gå i. Särskilt när det hade regnat då stegen blev såphala. Det känns nästan lite surrealistiskt att det såg ut så här ena veckan...



... och så här andra veckan. En enorm skillnad om ni frågar mig.


Vilket lyft för huset! Nu ryms två bilar i bredd utan problem. Det känns ombonat och välkomnande och vi behöver inte vara rädda för att muren ska rasa (som den förra höll på att göra). Stilrent, snyggt och stabilt.



Nu hoppas vi bara att de små blåbärsbuskarna som jag och Arvid planterade häromdagen klarar vintern och överraskar oss med goda bär om ett år. Nästa projekt här hemma blir nog badrummet, men det är inte utan att man blir sugen på att måla om huset nu när utemiljön blev så fin. Grågrönt tänker jag. Rött säger maken. Vi får väl se. Men gult känns inte rätt för någon av oss.