Fynd!

Egentligen var jag på jakt efter ett par vårskor till Arvid, men istället ramlade jag över en massa andra grejer som visserligen kommer att få ligga i garderoben fram till nästa vinter / vår, men som var för billiga för att jag skulle kunna låta bli att köpa. Ett nytt ullunderställ på rea och skaljacka, skalbyxor och fleecetröja i fint skick som blir perfekta på dagis. Klockrent!

Helgen som gick

I lördags morse åkte vi till Skellefteå för att hämta lite av J:s grejer. Han packade och ställde in grejer i bilen medan jag och Arvid njöt av vårvädret och byggde sandkakor ute i lekparken. Trots det var jag helt förstörd när vi kom hem efter lunch. Jag hade smärtsamma förvärkar, mer ont i fogarna än jag någonsin har haft, ryggsmärtor och var fruktansvärt trött och det har suttit i hela helgen. Så vi har tagit det lugnt och sått lite frön och pysslat på här hemma. Idag är J:s första dag på "jobbet" som Arvid säger, det vill säga på företaget där han ska skriva sitt examensarbete, det är tolv dagar kvar till beräknad bebis och jag har tvättat rutorna på bilen och tankat nu på morgonen. Det gäller att vara förberedd.

Olustig känsla

Det var länge sedan jag sov så dåligt som i natt. Hur jag än vred och vände på mig kunde jag inte ligga bekvämt och en olustig känsla gnagde i mig. Kanske är det för att den stora dagen närmar sig..? Eller är den närmare än jag tror (på jobbet hävdade de att magens form tydde på att bebisen kommer nästa vecka)? Idag är jag riktigt trött, sitter och bläddrar i tidningen och dricker avslagen cider direkt ur flaskan. Solen lyser i alla fall. Och så är det ju fredag.

Idag skriver J...

... sina två sista tentor och jag håller tummarna för att det går bra. I helgen ska vi åka till Skellefteå och hämta lite grejer för från och med nu kommer han att bo här på heltid och skriva sitt examensarbete. Skönt! Både för mig som har svårt att ensam orka med alla vardagsbestyr, dagishämtning och lämning och en tvååring som ständigt testar gränser och sätter sig på tvären och för Arvid som har saknat sin pappa mycket. Igår morse flög han upp ur sängen, började ropa och leta igenom alla rum och grät när jag förklarade att han nog bara hade drömt att pappa var här. Så efter klockan fem ikväll - när jag har varit på fackmöte på jobbet - får du komma när du vill, bebis. Då är hela familjen samlad.

Stolt mamma på utvecklingssamtal

Att vi har världens finaste lilla pojke vet jag redan, men man kan inte låta bli att känna lite extra stolthet när man får höra hur duktig han är på dagis. Han är glad och intresserad, ständigt i rörelse och väldigt glad åt utelekar, men kan samtidigt sitta tyst och stilla vid samlingar eller när de läser böcker, han äter som en häst och tackar ordentligt efter maten, han sitter gärna i knä och myser efter sovstunden, han älskar att dansa och är väldigt framåt när det gäller att testa nya saker (exempelvis instrument som de jobbar med nu) och har börjat leka mycket tillsammans med tre jämnåriga kompisar istället för bredvid som barn gör när de är små. Dessutom utvecklas talet något enormt just nu och han pratar hela, hela tiden - i långa meningar. Som igår när vi satt och åt kvällsmat och han sa: "Mamma, det är mörkt ute". "Ja, nu börjar det bli kväll", svarade jag. "Mm, luckan föll igen", sa Arvid och syftade på ett Bamseavsnitt där de letar efter skatter i ett vrak och en skeppslucka plötsligt smäller igen och gör att det blir kolsvart. Min lilla, kloka ängel.

Tvärtemotmorgon blev effektiv förmiddag

Efter en tuff morgon där lilleman inte ville sova, inte äta frukost, inte byta blöja, inte klä på sig, inte gå till bilen och inte lyfta fötterna (som resulterade i att han ramlade två gånger) är han äntligen på dagis. Så fort vi kom dit blev han glad igen och jag åkte och tankade - bäst att ha bensin i bilen när det är dags att föda barn - handlade och postade brev. Nu ska jag betala räkningar, skriva ut lite papper, svänga förbi biblioteket och stan, gå igenom BB-väskan och Arvids övernattningsväska ytterligare en gång för att kolla att allt är med och sedan parkera mig i soffan och inte röra en fena.

Dagens mage

Bilden till vänster är tagen nyss, i vecka 37+1, och den till höger när jag väntade Arvid, i vecka 37+5. Det ser ut som att magen är lägre, men mer utstickande den här gången - eller är det ränderna på tröjan som förvillar?

Barnmorskebesök och solsken

Har precis varit hos barnmorskan. Allting såg bra ut. Magen växer och om man ska se till statistik (och helt utelämna det faktum att jag har mycket fostervatten) så borde bebis landa på drygt fyra kilo om den föds när den ska. Däremot har den fortfarande inte fixerat sig utan ligger ganska högt och det gör att magmåttet kan vara lite missvisande. Solen strålar ute och vattnet droppar från taken. Hade jag inte haft så ont i svanskotan och fogarna hade jag gått på en mysig promenad, men jag får nog nöja mig med en kopp kaffe på balkongen.

SF-mått (vecka 37+1): 38 cm
Blodtryck: 115 / 79 (pulsen låg på 112)
Blodvärde: 108
Blodsocker: 5,7
Bebisens hjärtslag: 144 slag i minuten (huvudet är rörligt)
Viktuppgång sedan inskrivningen: 12 kg

SF-mått (vecka 35+1): 36 cm
Blodtryck: 113 / 78 (pulsen låg oroväckande högt, mellan 128 och 148)
Blodvärde: 110
Blodsocker: mättes inte
Bebisens hjärtslag: 144 slag i minuten (huvudet är rörligt)
Viktuppgång sedan inskrivningen: 11,5 kg

Snart är du här!

Vecka 38 idag alltså och nu räknas bebisen som fullgången. Färdigbakad. Redo för ett liv utanför magen. Den är ungefär 50 cm lång och väger i genomsnitt lite över tre kilo, men eftersom det här inte är någon medelmåtta så kanske vågen visar något mer. Den lägger dessutom på sig 15 gram fett för varje dag som går som den sedan kan använda som extra näring när den väl är född. Har läst någonstans att det är mer sannolikt att föda lite för tidigt om man inte är förstagångsföderska. Jag vet dock inte hur vetenskapligt bevisat eller korrekt det faktiskt är (eftersom man inte riktigt verkar veta vad det faktiskt är som startar en förlossning), men enligt beräkningar är det tjugo dagar kvar och jag blir inte det minsta ledsen om det blir mindre. Imorgon ska jag till barnmorskan (kanske för sista gången) och mäta magen och blodtrycket, lyssna på hjärtat och prata igenom mina tankar inför det som väntar. Jag är redo!

Städlördag och baksöndag

Igår rensade vi avloppet i duschen, städade badrummet, bytte lakan, plockade undan och hade lekdejt med Emma, Axel och Julia och idag har vi handlat, diskat, bakat en kaka och läst en mängd böcker. Det gäller att ta några saker per dag för energinivån är inte på topp just nu och jag måste vila ofta, men så går jag ju in i vecka 38 idag också. Om en stund ska vi åka till Åsa (som ska passa Arvid när det är bebisdags) och fika och leka lite så att han får bekanta sig med den nya miljön. Han har dock varit där förut och kan kasta boll till hunden Vilda ända tills hon är så trött att hon somnar. Det blir nog en bra eftermiddag.

Han kanske behöver glasögon?

"Titta mamma! Det är pappa", skrek Arvid förtjust när han fick se en bild av Piteås kommunalråd på tv igår kväll. "Eh, hehe. Näe. Det där är ju inte pappa", försökte jag. "Joho. Joho! JOHOOO!" Ser ni likheten?

 
Kommunalrådet är alltså till höger. Bilden är lånad från www.pitea-tidningen.se.

Saker som gör mig glad

Det har kommit över två decimeter snö i natt och jag gissar att de som kör plogbilarna var lika förvånade som jag för det var snö precis överallt när vi skulle iväg på morgonen. Efter en halvtimmes kämpande med att försöka få fram bilen ur snömassorna kändes det som att jag skulle föda eller svimma vilken sekund som helst. Men tack vare en förbipasserande kvinna som erbjöd sig att hjälpa till så kom vi iväg till slut. Tusen, tusen tack!

Andra saker som gör mig glad idag är att jag fick hjälp med disken i morse och att barnen på dagis blev jätteglada när Arvid kom dit. Han var snabb med att hämta en hink och en spade innan han skrattandes försvann iväg med kompisen Didrik. På vägen hem hämtade jag ut två paket. Ett babynest och äkta Pepskulor! Och nästan ett helt kilo dessutom. Mums! Tack så mycket!

Inköp och bebisönskning

Lindex har fått in jättefina småttingkläder i härliga pastellfärger så nu har jag fyllt på bebisens garderob med en liten färgklick. Dessutom har jag kärat ner mig i en Kånken mini, oxred/white, som skulle vara perfekt vid äventyr i bärskogen, picnic i gräset eller utflykter på dagis. Arvid fick ju en grön när han fyllde ett som har använts flitigt så då måste ju lillan också ha en. Var ska hon annars lägga sin elefanttermos och matlåda som storebror har köpt åt henne i present?

I nattmössan

I åtta, kanske nio fall av tio somnar jag tillsammans med Arvid och vaknar till nu. När minutvisaren närmar sig ny dag. Skillnaden mot en "vanlig" dag är att snön vräker ner ute och att jag har en brännande känsla på vänstra sidan i nedre delen av magen. Kanske någon form av överansträngning? Hur som helst så är det dags att sova nu. Igen. Som tur är har jag inga problem att somna om.

När vinstintresset går ut över barnen

Uppdrag Granskning igår handlade om vinstdrivande förskolor i Stockholmsområdet - Hälsans förskola - som åsidosatte barnens och personalens välbefinnande för att kunna håva in så mycket pengar som möjligt. Budgeten var så stram att den varken räckte till leksaker eller mat och när en enhetschef köpte lite nya klossar och fyllde kylen som gapade tom redan efter tre av veckans fem dagar blev hon utskälld av ledningen som menade att pengarna skulle användas till att öppna fler verksamheter. Ynka nio kronor (!) per dag skulle räcka till både frukost, lunch, mellanmål och frukt till barn och vuxna och både tidigare anställda och föräldrar vittnade om att maten var långt ifrån så "näringsriktig och noggrant planerad utifrån ett hälsosamt tänkande" som skolan hävdade. Det var billigast möjliga produkter, små och fantasilösa portioner (om de ens räckte till alla), vatten och knäckebröd till frukost och mellanmål och barnen var ständigt hungriga. Dessutom var personalomsättningen hög, barngrupperna tycktes aldrig kunna bli för stora och många barn fick inte blöjorna bytta.

Bara tanken på att små barn sitter med kurrande magar och suger på knäckebröd som "löser upp sig i gommen" gör mig ledsen. Att det mest handlar om förvaring istället för en rolig och stimulerande plats där barnen får utvecklas, kan känna sig trygga, leka och må bra. Tänk att som förälder tvingas lämna ditt älskade barn där för att du inte har något val - föräldradagarna är slut, du måste jobba och kötiden för att byta till en annan förskola är lång. Arvids förskola är fantastisk. Personalen är underbar och hittar på en massa roliga saker med barnen - utflykter, sångstunder, pyssel, lekar och dansfredagar - och Arvid är alltid glad när han ska dit. Jag känner mig trygg när jag lämnar honom för jag vet att han blir väl omhändertagen och att de ringer om det är något. Alla barn borde ha rätt till en förskola där deras behov styr istället för girighet och hjärtlöshet.

Memory och extrem trötthet

Dag tre hemma med en förkyld liten man. Idag verkar han dock ha lite mer energi (han gör nämligen bara sådant som han inte får) och imorgon blir det nog dagis igen. Skönt för jag är så extremt trött. Jag kan sova hur mycket som helst, får mjölksyra i benen bara jag går en kortare bit, blir lätt yr och fruktansvärt andfådd och måste sätta mig ner och vila hela tiden - mitt i blöjbytet, medan jag lagar mat och efter att ha plockat upp leksaker från golvet. Kanske är det kroppens sätt att "tvinga" den blivande mamman att ta det lugnt och samla kraft, men jag minns inte att det var så här förra gången. Det är i alla fall skönt att "locket" i näsan börjar släppa så att jag både kan andas igen och känna lite smak och lukt. Nässpray är bra grejer.

Dagens bästa

En tjuvtitt på deklarationen visade sig vara en trevlig överraskning. Tack för det, Skatteverket! Nu är det dags att börja planera semestern.

Fika på en solig balkong

Vad gör man för att sätta lite guldkant på en solig dag när man är hemma från dagis med världens rinnigaste näsa och inte riktigt orkar gå ut? Jo, man delar på en muffins, dricker festis på balkongen och räknar bilar. En stund.

Klädfix

Ni som känner mig vet att jag tycker om att vara förberedd. Så redan nu kan ni få en tjuvtitt på hur barnen kommer att se ut nästa vinter. Lillan får en ljus Didriksonoverall och en rosa mössa medan storebror får en olivgrön och svart overall av samma märke eftersom vi har varit helnöjda med årets ytterkläder. Tänkte bland annat komplettera med en orange Geggamojamössa till honom förutom en riktigt varm mössa, nya vantar och allt vad det nu är som behövs, men det tar vi lite senare.

En liten sjukling

En förkyld krake har blivit två. Kanske inte så konstigt med tanke på att Arvid i stort sett sover PÅ mig om nätterna.


Så vi bygger med lego, torkar den rinnande lillnäsan, myser i tv-soffan, äter glass mot den onda halsen och vilar. Om inte min nässpray hade tagit slut hade vi fortsatt dagen så, men vi måste ut på stan om en stund för jag kan knappt andas och är inte jättesugen på att det här ska utvecklas till någon bihåleinflammation. Jag vill bli frisk. NU!

Lättnad

Dagen började så där med att Arvid vaknade klockan fem och ville måla och fortsatte sedan med yrsel som orsakades av lock för örat när jag snöt mig. Men! Det kommer inte att bli något planerat snitt. Moderkakan har flyttat sig några millimeter och är inte längre i vägen och det finns heller inga stora kärl eller liknande som ligger olämpligt. Så nu är det bara att vänta på storken.

Den falska influensan

Jag har ärligt talat aldrig blivit så här sjuk av en "vanlig" förkylning innan. Igår var jag helt övertygad om att jag hade fått influensa eftersom jag frös och svettades på samma gång, hade ont i kroppen (framför allt i ryggen) och ett obehagligt tryck i ögonen, men febertermometern vägrade ge utslag trots att jag testade flera gånger. Så istället har jag sovit, sovit och sovit och enbart vaknat till för att gå på toa, äta något litet och snyta mig. Jag har fortfarande huvudet fullt av snor, torrhosta, lock för öronen, ont i halsen och känner mig ganska risig, men det känns ändå som om det har börjat vända. Tur det för imorgon är det dags för det viktiga ultraljudet. Arvid tittar på sin nya favorit - fåret Shaun - och jag tror faktiskt att jag ska lägga mig samtidigt som honom. Idag med.

En plötslig förkylning

Igår kväll började det kittla i ena näsborren och idag vaknade jag med världens förkylning. Täppt och rinnig näsa, rivig hals, ont i öronen, kliande tandkött, begynnande huvudvärk och feberkänningar. Det var länge sedan jag var så här krasslig och nu hoppas jag bara att inte Arvid ska bli smittad.

Vecka 35+5

Det känns ärligt talat som att magen snart ska spricka! Särskilt när bebisen bökar runt, sträcker på benen och tar spjärn med fotsulorna mot mina revben. Jag känner mig tung och osmidig, trött och less. För att sätta lite guldkant på den här dagen unnade jag mig ett fotbad och insåg att det var länge sedan jag såg mina fötter när jag står upp. Men om några veckor är den stora magen borta (nästan i alla fall). Om inte tidigare. På måndag är det dags för ultraljud igen och en sista kontroll av moderkakans läge. Jag är så nervös att jag inte vet hur jag ska få helgen att gå.

Väskan är packad!

Mjukiskanin, blöjor, kläder till mig och den lilla, hygienartiklar och tandborste. Allting är packat och klart. Nu ska skriva ner vilka rutiner Arvid är van vid - vad han äter till frukost, läggtider, att han gärna vill sova tillsammans med Bä-bä (favoritfåret) och lite sånt. Som en instruktionsbok ungefär.

Morgonbilder

Vid sex i morse vaknade jag av en fot i ansiktet och en ynklig röst som sa att det var fel på pyjamasbyxorna. Jag trodde att byxbenet hade åkt upp lite grann (för det brukar kunna uppröra den lille mannen), men istället fick jag se att byxorna hängde nere vid knävecken. Inte konstigt att man inte kan sova då. Så vi gick upp och lekte med "pluppar", åt frukost i lugn och ro, bläddrade i tidningen och packade dagisväskan. Innan vi åkte hann vi ta några selfies också - på en trött och en glad.

Mammaträff och morgonhuvudvärk

Gårdagens mammalunch var jättetrevlig. Fem mammor varav två fortfarande hade barnen på insidan av magen. De andra småttingarna sov mest och jag kunde knappt slita blicken från dem. Att de faktiskt är så där små från början kommer jag inte alls ihåg. Eller att de sover hela tiden (men jag har för mig att Arvid var ett undantag). Vi hann både avhandla förlossningar, bästa barnvagnarna, öppen förskola, svårigheten att motstå babykläder och hur vardagen ser ut med en bebis och ett äldre syskon. För de flesta har, precis som jag, en tvååring sedan tidigare och det känns extra kul.

Idag har jag vaknat med huvudvärk och insett att det var länge sedan jag gjorde det. Så dagen blir lugn. Kanske lite packning av bb-väskan, lite virkning och tv-häng? Ja, så får det bli.

Att tappa rösten

Häromdagen kände jag plötsligt inte igen min egen röst när jag pratade och sedan har det bara blivit värre. Arvid tittar jättekonstigt på mig - som att han undrar om det verkligen är jag - och förut när jag skulle säga till honom på skarpen försvann rösten helt och ut kom bara ett litet muspip och ett väsande ljud. Oj, vad han skrattade! Ska egentligen luncha på stan imorgon med några nyfunna mammakompisar, men nu känner jag mig osäker på om det här smittar (trots att jag inte har några andra sjukdomssymptom). Kan man "bara" vara hes?

Var är vårvintern?

I normala fall vid den här tiden på året är det vårvinter. Strålande sol, gnistrande snö, ett par minusgrader och fullt med folk i skidbackar, på isbanan och i skoterspåren. Men gatorna är isfria för länge sedan, det som borde vara snö är bara en lerig sörja och här och där tittar områden med dött gräs fram. Idag tvingades vi byta ut Arvids overall mot skalkläder och tunnmössa. Att det ska bli tio minusgrader nästa vecka orkar jag nästan inte ens tänka på.

Babyskydd - check!

Eftersom långtidsuthyrning av babyskydd inte sker på Sunderby sjukhus utan en bra bit därifrån och enbart har öppet under förmiddagar i veckorna bestämde vi oss för att köpa ett eget. Det är ju inte alls säkert att bebisen behagar komma en vardag och att åka tur och retur till Luleå innan förlossningen bara för att hyra kostar ju också en del. Så nu sitter det i bilen och det börjar kännas allt mer verkligt att det ska sitta en ny, liten människa där om typ en månad.

Barnmorskebesök och rumphuvud

Det finns flera likheter mellan den här graviditeten och när jag väntade Arvid. Magen är exakt lika stor i den här veckan, barnmorskan har svårt att avgöra vad som är rumpa och vad som är huvud (vilken förolämpning mot bebis, va?) och då som nu har jag börjat samla på mig vätska i händer och fötter och fått ont i svanskotan. Däremot har jag gått upp betydligt mindre i vikt den här gången och har ett mycket lägre blodtryck, men desto fler krämpor som foglossning och huvudvärk. Huvudet (eller vad det nu är) har inte sjunkit ner det minsta och det kan tyda på att ungen helt enkelt inte har känt för att lägga sig i startposition eller att moderkakan ligger i vägen. Om en vecka är det dags för ultraljud igen. Då vet vi om det blir snitt eller inte.

SF-mått (vecka 35+1): 36 cm
Blodtryck: 113 / 78 (pulsen låg oroväckande högt, mellan 128 och 148)
Blodvärde: 110
Blodsocker: mättes inte
Bebisens hjärtslag: 144 slag i minuten (huvudet är rörligt)
Viktuppgång sedan inskrivningen: 11,5 kg

SF-mått (vecka 33+1): 34 cm
Blodtryck: 121 / 78 (pulsen låg på 105)
Blodvärde: 109
Blodsocker: 5,4
Bebisens hjärtslag: 140 slag i minuten (huvudet är rörligt)
Viktuppgång sedan inskrivningen: 10 kg

Ett år äldre

Födelsedagen bjöd på strålande sol, flera plusgrader och en härlig dag i grannkommunen med bullfika, shoppingoch riktigt god mat på Hemmagastronomi. När jag kom hem igen hade det både kommit vykort och presenter med posten (och fler ska tydligen vara på väg). Tusen tack, alla ni som har uppmärksammat mig! Jag har fått smycken, en bok, en plånbok i finaste renskinn och pengar som jag tror ska användas till en ordentlig fotmassage. Ja, för det är en av de mindre välkomna presenterna - svullna händer och fötter. Jag gissar att jag har lagt på mig ett kilo i ren vätska bara under helgen. Kul.

Helgen har varit stormig och vi har grejat mycket inomhus. Tvättat, gått igenom kartonger på vinden, städat, tittat på Melodifestivalen och gjort matlådor till nästa vecka. Då har J sina sista schemalagda föreläsningar och lektioner och det känns skönt för min del. En vecka till ska jag väl klara - trots smärtan i svanskotan, magen som förvandlas till en hård kula så fort jag rör på mig, foglossning, yrsel, trötthet och spagettiben.

Födelsedagsnostalgi

För fyra år sedan höll jag på med en pulverdiet och åt endast 470 kalorier per dag. Även på min födelsedag. Tappade tio kilo på kort tid och var oerhört nöjd.


2011 fick jag den häftigaste födelsedagspresenten någonsin. Beskedet om att vi skulle få en liten bebis. En liten Arvid (som inte är så liten längre). Året efter det firade jag med hallonpannacottatårta, världens sötaste lilla solstråle och riktigt härligt vårvinterväder. Dagen avslutades med att Arvid kissade på tjocka kattens huvud och jag skrattade så att jag fick ont i magen.


Förra året hade Arvid magsjuka som slog klorna i mig lagom till födelsedagen. Det blev en lugn dag med andra ord. Och här sitter jag nu - med förvärkar - bara några dagar från min 31:a födelsedag och fem veckor från beräknad bebis. Det lutar åt att den stora dagen kommer att spenderas i Luleå, men vi får se vad födelsedagsbarnet orkar med. Men en bit tårta ska väl slinka ner i alla fall.

Vad jag gör idag?

Nja, tittar på gamla bilder, läser lite, vilar och virkar. Varken mer eller mindre.

Det kan alltid bli värre

Jag är övertygad om att det är alldeles normalt att vara less så här på slutet, men när foglossningen eskalerar och gör det näst intill olidligt att till och med ligga ner, när bebisen trycker på magsäcken så att jag knappt kan äta, när orken och energin tryter till följd av det jag precis nämnde och minsta lilla ansträngning leder till yrsel, tung andning och ofrivilliga vilopauser blir man ännu mer less.

Att vara ett gränsfall

När jag var på ultraljud senast fick jag veta att moderkakan inte alls har flyttat sig uppåt som läkaren hade hoppats utan fortfarande ligger väldigt lågt. Så pass lågt att en "normal" förlossning nästan inte är möjlig, men om två veckor ska jag tillbaka för ytterligare en kontroll. Det kan gå, som läkaren uttryckte det. Jag förstår att man i största möjliga mån vill undvika snitt, men samtidigt känns det jobbigt att vara ett gränsfall. Särskilt när jag vet att det i andra landsting hade blivit planerat snitt med tanke på situationen istället för att eventuellt utsätta både mamma och barn för fara, men i Norrbotten har man andra gränsvärden. Jag vill gärna föda som vanligt, men inte om det handlar om millimetrar och till och med läkarna är osäkra. Skulle det bli snitt är bebisen bara fyra veckor bort. Att inte kunna förbereda sig mentalt på vad som kommer är lite jobbigt (trots att jag är fullt medveten om att en förlossning inte alltid går som det är tänkt och att akutsnitt kan bli aktuellt oavsett vad man har ställt in sig på).

Trötthetshelgen

I helgen har jag varit så trött, så trött. Antar att det är järnvärdet i kombination med en flodhästkropp som gör det, men det är inte särskilt roligt att vara orkeslös och grinig. Gårdagen inleddes med våffelmorgon och avslutades med räkmackskväll utan Mello och idag blev det raggmunkslunch. Tiden däremellan har jag mest halvslumrat eller gjort ingenting medan J har busat och lekt med Arvid, tvättat, lagat mat, diskat och handlat. Nu sover den lille mannen, den stora har åkt till Skellefteå och jag inväntar veckans avsnitt av Lilyhammer. Imorgon blir det virkning för hela slanten. Eller läsning under luddfilten.