Att vara ett gränsfall

När jag var på ultraljud senast fick jag veta att moderkakan inte alls har flyttat sig uppåt som läkaren hade hoppats utan fortfarande ligger väldigt lågt. Så pass lågt att en "normal" förlossning nästan inte är möjlig, men om två veckor ska jag tillbaka för ytterligare en kontroll. Det kan gå, som läkaren uttryckte det. Jag förstår att man i största möjliga mån vill undvika snitt, men samtidigt känns det jobbigt att vara ett gränsfall. Särskilt när jag vet att det i andra landsting hade blivit planerat snitt med tanke på situationen istället för att eventuellt utsätta både mamma och barn för fara, men i Norrbotten har man andra gränsvärden. Jag vill gärna föda som vanligt, men inte om det handlar om millimetrar och till och med läkarna är osäkra. Skulle det bli snitt är bebisen bara fyra veckor bort. Att inte kunna förbereda sig mentalt på vad som kommer är lite jobbigt (trots att jag är fullt medveten om att en förlossning inte alltid går som det är tänkt och att akutsnitt kan bli aktuellt oavsett vad man har ställt in sig på).