Fyra systrar

Hur ofta händer det att alla systrarna Narvesjö är samlade på en och samma plats nu för tiden? Väldigt sällan (oftast är det jag som fattas). Så nu när vi sågs tvingade jag alla att vara med på ett kort. Tadaa!

Mormor 85 år

Huvudsyftet med min Smålandsresa - förutom att få hänga med min familj för första gången på nästan två år - var mormors 85-årsdag. Så på långfredagen packade vi in oss i två bilar och körde till Ödeshög där det bjöds på rostbiff, potatissallad och tårta.



Det var jätteroligt att träffa både mormor och morfar igen och jag hann sitta ner ganska länge och prata enskilt med dem båda. Det kändes fint och värdefullt, både för mig och dem tror jag.


Förutom våran familj så var även mormors syster Anita på besök, mammas bror och en av mina kusiner som jag inte har sett sedan Arvids dop (och innan dess var det säkert tio år sedan), hennes man och deras dotter.


Tänk att också jag fastnade på bild. Det händer minsann inte ofta, hehe.


Valle var på sitt allra bästa humör, som vanligt, och passade på att ta en powernap under kaffet. En jättetrevlig dag som jag tror att mormor och morfar kommer att leva länge på. Jag har skrivit ut foton från firandet som jag ska skicka till dem och samtidigt lovat att det inte dröjer lika länge till nästa besök.

På skogspromenad

I lördags, innan det var dags att åka hem, gick vi ut på en liten promenad i skogarna kring Övrarp. Valle följde självklart med och det var riktigt vårigt i luften och så varmt och soligt att man kunde ha öppen jacka och solglasögon. Vi passerade en liten trollstig...



... och kom så småningom fram till en jättebyggnad där det tidigare har varit både sanatorium och missbruksboende, dock inte samtidigt.



Många kilometer - och två timmar senare - var vi hemma igen. Trötta och hungriga, men glada. Tänk vad mamma och pappa bor fint med naturen precis runt knuten. Nästa gång jag går den slingan vill jag ha med mig barnen och en liten picknickkorg. Perfekt att kunna slå sig ner i en kohage och dricka lite varm choklad och äta ostmackor när energin tryter.

I ett hus vid skogens slut

Sedan jag var hemma förra gången har mamma, pappa och Cajsa flyttat från stan, mellanlandat i en lägenhet och slutligen hittat "hem" i ett rött timmerhus strax utanför Tranås. Inte stort, men alldeles lagom. Sjötomt med egen brygga, knappt några grannar och så tyst att det nästan tjuter lite i öronen.

Valdemar

Den här lilla killen alltså, min systerson. Så snäll, tyst och liksom bara med - oavsett om det gällde en skogspromenad, ett födelsedagsfirande eller bara lite tv-häng i soffan. Det var så roligt att äntligen få träffa dig (och din mamma så klart) och att få hålla dig, vagga dig tills du somnade och se ditt leende och dina glittrande ögon. Jag hoppas att det inte dröjer länge till nästa gång.

Pollenberedd

Fick precis mail från Apoteket med rubriken: Är du redo för pollen? Har varit ganska förskonad från allergi de senaste åren eftersom våren bara har varat några få dagar här i Piteå innan det har varit grönt, men när jag var bortrest förra veckan mådde jag inte alls lika bra. Men redo, det är jag inte. Det där med att inte tåla träd, gräs, blommor och snömögel är jobbigt och mest något man måste genomlida för att det äntligen ska bli sommar.

Norrlänning igen - fast med nackspärr

Om det inte hade varit för att nattåget hade hårda sängar (och kuddar) så hade jag förmodligen känt mig lite utvilad efter Smålandsbesöket. Men istället sitter jag här med nackspärr och ont i kroppen. Både armar och ben domnade bort när jag försökte sova på tåget så det blev inte mycket av den varan. Men att mötas av den här fina välkomstkommittén - efter 16 timmars resande - var så fint att jag fällde några tårar. Älskade barn (och älskade J som kom på idén)!

Saknad och förväntan på en gång

Nu har jag sagt hej då och börjat rulla söderut med bussen. Fy för avsked alltså! Jag får en stor klump i halsen och tårarna rinner bara jag tänker på det. Även att jag VET att det bara är några dagar och att jag VET att alla kommer att ha det bra under tiden vi är ifrån varandra så är det extremt jobbigt att inte få gosiga kramar från små, varma barnarmar på mornarna. Samtidigt som det ska bli jätteroligt att få träffa alla och att bara får vara "jag" så längtar jag redan ihjäl mig till söndag när familjen hämtar mig på busstationen igen. Men först väntar en lång resa. 15 timmar och 28 minuter tills jag är framme - om nu inte SJ håller på och krånglar.

Orkeslös och skatteåterbäring

Jag vet inte vad det är med kroppen idag - kanske är det sjukdom på gång - men jag är totalt orkeslös. Skulle göra min dagliga planka tidigare, men orkade knappt 30 sekunder jämfört med 2.30 som jag brukar kunna. Jag fryser, har huvudvärk bakom ögonen och känner mig inte alls sugen på en 115 mil lång resa. Vilma är hängig och är hemma med feber och att det blir skatteåterbäring i år igen (femsiffrigt belopp) har varit dagens bästa grej. Lätt!

Älg

För några månader sedan fyndade jag en gungälg som jag tänkte skulle bli en perfekt present till en av barnens kompisar som fyllde två förra veckan. Och visst, men åtskilliga lager vit färg och lite fårull blev den ju riktigt snygg. Våran är dock "original" och röd och fungerar lika bra att gunga på som att sitta på när man läser böcker.

Härliga träningsresultat

Idag har jag hållit på med mitt "nya" liv i 12 dagar. Hur exakt kroppsscanningen är vet jag inte riktigt, men enligt den har jag minskat min fettprocent med tre procent under den här tiden och byggt en hel del muskler. Bara av att börja träna lite smått - och lägga om kosten så att den har blivit mer proteinrik. Heja mig! Nu kör jag på i några veckor till och ser fram emot att se slutresultatet den 20 april. Idag har det dessutom blivit lite träning på jobbet. Lokalerna på nedervåningen är ombyggda och klara och jag har kånkat på datorer, skrivbordsstolar, bokhyllor, flyttlådor och kamerautrustning hela dagen. Ikväll är det tabata som gäller och imorgon rullar tåget söderut.

En önskning till

Det här vore verkligen nåt för våran blivande tvååring. En Puky LRM springcykel för mindre barn, perfekt anpassad för korta ben. Hon har ju redan grym motorik, men en balanscykel tror jag både är roligt och lärorikt. Lite dyr dock (om man inte går ihop flera stycken), men att önska kostar ju ingenting.

När hela huset skakar

Igår när vi hade gått och lagt oss, precis innan elva på kvällen, började det plötsligt dåna ute. Det lät som ett tåg passerade genom huset eller att en långtradare accelererade okontrollerat och skulle krascha rakt in i vårat hus. Huset skakade och fönsterrutorna vibrerade. Efter 30 sekunder blev det helt tyst och vi - tillsammans med alla grannar - stod och tittade ut genom fönsterna utan att förstå någonting. Ett jordskalv. Det uppmättes till 4,2 på Richterskalan och hade sitt epicentrum ungefär fyra mil härifrån, 1,6 km under vattenytan. Mäktigt, men ändå lite obehagligt, och tydligen det största skalvet här i norr på hundra år.

Fotobokspresent

Nästa vecka fyller mormor år och jag har knåpat ihop en fotobok med glimtar (och massor av bilder) ur våran vardag och våra liv till henne. Jag har fotat nästan allt själv och blandat bilder på oss med foton från Piteå och lite information om kommunen. Jag både tror och hoppas att det blir uppskattat! Det som hon inte vet om än är att jag kommer att åka ner och uppvakta 85-åringen på plats och DET tror jag kommer smälla ännu högre. Det känns jätteroligt att få träffa alla, familjen och släkten, om än det bara blir en blixtvisit. Jag kan inte ens minnas senast som alla systrarna var samlade under ett och samma tak - samtidigt! Men J och barnen stannar här. Det blir en för lång resa för så få dagar, men i sommar hoppas jag att vi kan åka söderut allihop.

1,2 kilometer

Jag vet inte om det är träningen som gör det eller att jag följer en kostplan som min handledare har satt ihop, men jag har börjat känna mig piggare än på länge (bortsett från överjävliga dagar på jobbet med konstant stress, ingen lunch, övertid och så vidare, men det säger ju sig självt att man blir helt slut då). Men i morse var det inga problem att gå upp vid sex när Arvid väckte mig. Vi gick ner i källaren och målade ett sista varv på en present som vi ska ge till kompisen Vilma som precis har fyllt två och efter frukosten åkte jag och simmade 1,2 kilometer. Susade hem och kastade i mig mellanmål innan vi klädde på oss och gick ut så att Arvid fick testa trehjulingen på gatan som äntligen har börjat tina fram. Sedan gjorde jag ett stort lass moussaka (med kanel, supergott!), tvättade några maskiner tvätt, städade, diskade, plockade undan och lekte med barnen. Nu är det plötsligt kväll och jag känner mig lika pigg som i morse. J har halvdäckat i soffan framför Game of thrones och jag funderar på att börja läsa igenom reglerna till ett nytt spel som jag fick i födelsedagspresent - Pandemic.

Slut i rutan

Jaha, fredagskväll igen. Veckorna går fort om än man inte tycker det förrän det är fredag igen. Den här veckan har jag hunnit åka 30 mil bil, stressa så mycket att jag får ont i magen för att hinna klart inslag efter att ha fått göra intervjuer alldeles för sent på dagen, knappt hunnit äta lunch, tränat två gånger (och stressat till träningarna), gått och lagt mig redan efter nio och lämnat blod. Det bästa med det var att jag fick sitta och ta det lugnt i en kvart plus att jag fick jättesnygga glas som tack. Iittala på fot - precis vad jag har önskat mig. Nu önskar jag mig bara sex till.

Bussåkning med två barn

Den här veckan har det varit fullt upp. Jag och Louise har gått med i en sex veckor lång träningsutmaning med individuella kostplaner och högintensiv tabataträning två gånger i veckan och det resulterade i sådan träningsvärk att jag nästan har fått dra mig upp i trappräcket för att komma upp till övervåningen. I tisdags jobbade J sent och jag var själv med barnen hela kvällen. Igår - som var första kvällen vi var hemma allihop - såg vi Antikrundan innan vi stupade i säng och idag har jag och barnen åkt buss till stan, lekt och sjungit på kyrkcenter, åkt buss tillbaka, ätit korv och tittat på plogbilen genom fönstret. Om ett par timmar ska jag möta upp mina arbetskamrater och bowla (om inte mina lår, som till och med gör ont bara jag har på mig byxor, stoppar mig) och sedan äta gott på stan. Ännu en kväll borta alltså, men det ska bli trevligt.

Fredagsknäckt

Efter en heldag hemma med busiga barn - när en själv är sjuk - är man rätt sliten så här dags. Särskilt när J är med arbetskamraterna på Smask (typ en lokal melodifestival där flera städer som har musikhögskolor tävlar mot varandra) hela kvällen. Och inte har jag något fredagsmys att trösta mig med heller!
Barnen ska förhoppningsvis sova snart och imorgon bitti tänker jag åka till Coop alldeles själv och njuta av:
1. Att få vara alldeles själv en stund där bland hyllorna
2. Att få komma ut ur huset för första gången sedan i tisdags
3. Att i tanken få planera söndagens middag (och efterrätt) med vänner
Men det är ju tre önskningar på en gång? Det går ju faktiskt inte. Joho då.

Influensa in the house

Sverige har tydligen fått en ny prins och jag är krassligare än någonsin. Självklart är barnen det också så det blir ingen vila här hemma direkt. Alla (förutom J som jobbar som vanligt) snorar, har slemmig äckelhosta och är allmänt hängiga. Jag har feber och ont i öronen också. För Vilma är det femte sjukdagen idag, vi andra har något färre. Vi har tittat på lite youtubeklipp och byggt en tågbana nu på morgonen, men vi har inte hunnit testa den eftersom Vilma nyss däckade. Arvid sitter och leker med en miniräknare och jag försöker att inte känna efter hur jag egentligen mår. Om två timmar är det kunglig konselj när prinsens namn ska avslöjas. Jag har det som mentalt mål. Klarar jag mig dit är det nästan lunch och då är det nästan sovstund (hoppas jag) och då är det nästan mellis och då är det eftermiddag och då är dagen nästan slut.

Vilmas önskelista

Om drygt en månad fyller lilltjejen två år - och det märks! Inte bara på grund av att hon är duktig på att prata och kan mycket "själv utan hon är dessutom väldigt bestämd, har en vilja av stål, skriker om hon inte får som hon vill, är stundvis oresonlig och tvåårstrotsig (på ett sätt som jag inte minns att Arvid var). Men däremellan är hon helt underbar, rolig och mysig. Vi kommer att ge henne badleksaker i trä, en DVD med Lilla Anna och Långa farbrorn och en docksulky och eftersom vi har så sjukt mycket grejer redan var det svårt att göra en önskelista. Särskilt när man vet att hon inte kommer att få ha sakerna i fred i alla fall. Men jag tror att hon skulle bli jätteglad för mer ritpapper (det produceras många teckningar här just nu), en ficklampa för barn, träfrukter med kardborre som man kan dela med kniv, en tårta i trä eller en glass med stapelbara "kulor", en supersöt denimdress eller andra kläder i stl 98, böcker om Ludde (vi har Ludde och alla djuren och Ludde och någon), ett persontåg eller en färja till Briotåget, leklera och en maskin som man kan göra roliga grejer med.

 
Denimdress: http://www.lindex.com/se/7330805/?styleId=79783680
Leklera med maskin: http://www.jollyroom.se/produkter/karnan-leklera-med-maskin?gclid=CI_Pwov_ocsCFcTUcgodEgYAWQ

Konsten att se upptagen ut

Jag ramlade över en rolig artikel tidigare när jag egentligen skulle leta statistik om källsortering. Väldigt märkligt hur det kunde bli så, men underhållande. Om konsten att se ut som att man sliter hårt på jobbet - trots att man inte gör det.

* Se alltid till att bära med dig en pappersbunt vart du än går. Det ger ett oerhört seriöst och upptaget intryck. Kombinera gärna detta med ett ansiktsuttryck och ett kroppsspråk som ger illusionen av att det du håller på med är mycket brådskande.
* Städa aldrig på ditt skrivbord. Ett kaotiskt skrivbord visar att du har viktigare saker för dig än att organisera papperbuntar och annat.
* Att mejla ger sken av att du arbetar. Varför inte passa på att förbättra kommunikationen med släkt och vänner under arbetstid?
* Lämna kvar ett par glasögon på skrivbordet. På så sätt ser det ut som om du är ute i ett ärende när du i själva verket gick hem för flera timmar sedan.
* Om du känner ett behov av att prata med någon i din omgivning i stället för att arbeta, sök upp chefen. Att samtala med chefen räknas alltid som att jobba. Det bästa samtalsämnet är kollegornas dåliga arbetsinsatser.
* Se till att bli involverad i uppgifter där insatsen inte kan mätas. Konsulta, delta i rådgivning och möten, men undvik projekt som innebär konkreta deadlines.