Regn och inomhustristess

Det har regnat alla dagar hittills och enligt prognoserna så kommer vädret att se likadant ut nästa vecka också. Fy, vad tråkigt! Och jag som vill grilla och sitta ute i den varma sommarnatten, äta glass, få fräknar på näsan, kanske bada lite och gå i shorts, men det känns inte riktigt lika kul när det är tolv, tretton plusgrader. Så vi grejar inne och bygger med lego...


... myser med Arvids och Vilmas mostrar (vi har redan hunnit träffa alla), läser biltidningar, hjälper till i köket, ser på Fåret Shaun, går igenom lite gamla leksaker och kör med dockvagnar. Imorgon tänker vi trotsa vädret och gå ut i alla fall. Man blir ju galen av att bara vara inne. Typiskt att jag inte packade ner lite mer tjocka kläder.

Hur det är att resa med barn

Jodå, vi lever! Men vem hinner blogga, eller ens gå på toaletten, när lilla V inte kan komma till ro över huvud taget och skriker istället för att sova och vill bli buren hela dagarna och stora A trotsar som aldrig förr? Jag är mer slut nu än innan vi åkte - hur det ens är möjligt. Resan gick väl helt ok. Båda barnen var hyfsat snälla på flyget, men när vi skulle äta på t-centralen var Arvid övertrött och "tappade" en hamburgare på golvet när vi hade köat länge för att köpa mat, la sig ner och krälade runt i ketchupen på golvet och försökte öppna resväskan så att alla kläder höll på att ramla ut - sisådär fem minuter innan tåget skulle gå. Väl ombord somnade han en stund och ägnade resten av den tre timmar långa resan åt att inte vilja sitta still och fråga om vi inte var framme snart samtidigt som Vilma gallskrek. Ja, jag var ganska svettig när vi äntligen kom fram. Och så har det rullat på. Ryggen värker av allt bärande, huvudet är tungt och humöret är lika grått som vädret.

Check!

Incheckade och klara! Att Vilma är förkyld skapar lite extra spänning för den här mamman som redan har panik över att flyga själv med två småttingar.

Packning pågår

Det är mycket fotboll här just nu. Till och med Arvid tittar på det istället för på Fåret Shaun. Förkylningen är på väg tillbaka, men Arvid hostar fortfarande en hel del och jag och Vilma snorar. Infektionen är borta och jag tar den sista antibiotikan idag. Sedan hoppas jag att vi får vara friska. Länge.


Jag och lilltjejen håller på att göra dopprogram och packar lite smått. För på tisdag bär det av söderut. Fyra veckor i Småland, here we come!

Nu ska vi till familjerätten...

... för att Vilma ska få en pappa på pappret också. Fruktansvärt gammalmodigt och helt sjukt att det ska behöva vara flera månaders väntetid. Därför bokar vi inte om, trots att vi är krassliga hela högen. Jodå, lillan är också förkyld nu.

Vilma - två månader

Hon börjar hitta sina rutiner, våran lilla tjej. Ofta somnar hon kring nio på kvällen och vaknar två, tre gånger under natten för att äta, men somnar om direkt efteråt. Vilket mönsterbarn! På morgonen ligger hon gärna och drar sig fram till åtta (även om jag går upp) och det gör att man både hinner göra sig i ordning, fixa med frukosten och morgonmysa lite med Arvid. Resten av dagen följer ett ganska jämnt mönster. Vara vaken, äta och sova lite grann, äta och vara vaken lite till. Hon tittar intresserat på vad vi gör och ler glatt när man pratar med henne. Särskilt på morgonen när man inte har setts på hela natten. Då är hon överlycklig! Däremot avskyr hon att åka vagn och att försöka få henne att sova där är helt omöjligt. Men att ligga och titta på trädkronor och moln är roligt (om man är utvilad) så man får planera promenaderna efter hennes vakenperioder eller helt enkelt finna sig i att bära på henne. För då kan hon sova.

På tvåmånaderskontrollen vägde hon 6740 gram och var 60 cm lång så nu har vi börjat gå över till allt fler plagg i storlek 68. Både på grund av längden, men också eftersom en hel del grejer är för trånga över magen (hehe) och i halsen. Hon har precis upptäckt sina händer och suger gärna på dem och blir arg när de slår henne i huvudet. Lika arg blir hon när hon får ligga på mage, men det är nog mycket frustration över att hon inte orkar hålla uppe huvudet själv. För när man bär henne upprätt låtsas hon vara hur världsvan som helst och tittar på saker åt både höger och vänster - tills nacken inte orkar längre och hon tvingas ge upp. Att ligga och titta på babygymmet är roligt och i badbaljan simmar hon grodsim med benen samtidigt som hon ler med hela ansiktet. Sötgumman.

Sjukstuga

Det började med J. Ont i halsen, snorig näsa och irriterande hosta. Det dröjde inte många dagar förrän bacillerna satte klorna i Arvid som fick hög feber igår som fortfarande inte har släppt (så det blev ingen sommarfest på dagis för våran del). Näsan rinner som en kran, precis som förkylningstårarna, och han sover mycket och vill knappt äta. Nu idag var det min tur att bli sjuk. Och jag som inte ens har knaprat färdigt på mina antibiotikatabletter.


Så vi gör stillsamma saker. Leker kurragömma under filten och ritar. Blev så full i skratt när Arvid stolt berättade att han hade målat en ko (det bruna) som äter gräs (det gröna strecket) och att kon står bredvid en "gäschgåd" (gärdsgård). Var har han snappat upp det ordet, liksom?


Vilma är dock pigg. Hon har badat nu på kvällen och invigt en pyjamas i stl. 68. Hon börjar bli stor nu, lillgumman. Eller "lilla gumsen" som Arvid kallar henne.

Jordgubbskarusellen fortsätter

Idag har Oberga lagt upp ett så kallat svar på sin hemsida om varför de stängde ner sin Facebooksida. De hävdar att de inte har några hemligheter, men att de valde att umgås med sina barn "istället för att hantera massvis av meddelanden baserade på påståenden snarare än frågor. Eftersom tonen i frågorna blev fel och många av frågorna ställdes som kommentarer på olika inlägg valde vi först att ta bort kommentarer, men tvingades tillslut helt stänga vår sida." Vadå för påståenden? Alla de kommentarerna som jag såg var ställda på ett trevligt sätt där folk undrade OM de besprutade sina bär och med VAD. Eftersom Oberga inte är en ekologisk bärodlare så säger det sig självt att de använder bekämpningsmedel. Det var inte det som folk kritiserade, och ett rakt och ärligt svar hade stoppat den här karusellen innan den började snurra så fort. Det enda som var "fel" med frågorna var möjligtvis att de var obekväma för bärföretaget, men det måste de kunna hantera istället för att stoppa huvudet i sanden.

"Om våra inlägg missbrukas så som skett idag tvingas vi helt avstå från sociala medier. Och jag lovar att så fort vi kan och hinner kommer vi sakligt besvara frågor ställda i rätt forum." Jaha? Så man får alltså inte vara kritisk, frågvis eller yppa något som skulle kunna påverka försäljningen på ett negativt sätt..? Underskatta inte makten hos sociala medier, Oberga. De kan både hjälpa och stjälpa och att radera kommentarer, blockera personer och sedan komma med lama undanflykter ger knappast pluspoäng.

Inte rena jordgubbar i lådan?

Idag läste jag en intressant tråd på Facebook. En kvinna hade skrivit och frågat Obergas bärodling om vad de besprutade sina jordgubbar med och i vilken mängd så att hon själv kunde ta ställning till om hon ville köpa bären (och få i sig de här kemikalierna) eller inte. Företaget svarade med att omedelbart plocka bort hennes kommentar och blockera henne så att hon inte kunde skriva på deras sida igen. När hon berättade om det underliga bemötandet på Facebook var det många andra som gjorde samma sak - ställde frågor till Oberga om eventuella bekämpningsmedel på deras FB-sida - och alla fick samma behandling. Kommentarerna raderades och personerna blockerades och det här väckte stor ilska. Mycket märkligt agerande, kan jag tycka. Varför inte bara svara på frågan från första början istället för att försöka censurera och väcka misstankar? De måste ju kunna stå för sin produkt och kunna förklara för potentiella kunder varför de måste bespruta bären (för det gör ju alla som inte har en ekologisk odling). Eller har de något att dölja?

152 personer har kommenterat tråden hittills, den har redan delats otaliga gånger och sprids snabbt på sociala medier. Folk uppmanar till bojkott av Obergagubbarna efter det otrevliga bemötandet och Obergas Facebooksida har hastigt och lustigt stängts ner. Blev trycket för stort? Drogs snaran åt för hårt? Det ska bli spännande att se vart det här slutar, men jag gissar att bärföretagets telefoner och mailkorgar kommer att plinga oavbrutet imorgon när uppretade konsumenter vill ha svar.

Lika?

Vilma till vänster och Arvid till höger. Jag ser vissa likheter, fast ändå inte. Det är det som är det roliga - att de har egna personligheter redan när de är små.

Godnatt!

Min minsta ögonsten, som var uppe ovanligt länge idag, somnade nyss av att jag strök henne över huvudet. Om och om igen och till slut blev ögonlocken tunga och slöts. Det såg så skönt ut att somna så rofyllt att hela hjärtat blev varmt och jag kom på mig själv med att sitta och titta på henne med ett fånigt leende på läpparna. Min stora ögonsten sover i egen säng för tredje natten i rad. Det ni! Jag hoppas att vi är på rätt väg nu för det är många pusselbitar som gärna får börja falla på plats. Potträningen bland annat. Och sovandet så klart.

Folkdräktsfunderingar

Ibland kan man tro att jag är sjuttioåtta år gammal. Visst, det här med virkning har ju faktiskt blivit lite modernt igen så där är jag ju riktigt trendig, men idag fick jag plötsligt en oerhörd lust att sy en folkdräkt. En sådan som folk i Tranåstrakten tog på sig under högtidliga tillfällen förr i världen. Norra Vedbo härad hette tydligen området då och så här (se bilden) såg klädseln ut. Hittade dock ingen mansdräkt. Lite mjäkig om man jämför med många av kreationerna i exempelvis Värmland och Dalarna, men samtidigt ganska passande för de hårt arbetande smålänningarna. När jag skulle använda den har jag dock ingen aning om. På midsommar kanske..? Haha!

Studentminnen

Det är studentyra här utanför och dunkadunkamusik blandat med "fy fan vad vi är bra, för vi har tagit studeeenteeen..." ekar mellan husen. Jag minns min egen student. Hur jag försov mig och fick rusa ut genom dörren med otvättat hår i en rufsig frisyr. Hur jag fick en champagnefläck och en jordgubbsfläck på min fina, vita mössa när vi skickade runt dem för att alla skulle skriva i dem tidigt på morgonen - innan vi ens hade haft dem på huvudet. Hur roligt det var att åka traktorflak på stan under det första varvet - men inte de resterande fyrtiofem. Typ. Hur jag skar mig på pappret när jag skulle titta på slutbetyget och blodade ner kuvertet med fingret. Hur tråkigt det var på Statt efteråt på kvällen trots alla höga förväntningar. Och hur skönt det kändes att skolan äntligen var slut. Däremot var jag tvungen att räkna på hur länge sedan det egentligen var. Tolv år. Oj! Men... det måste ju betyda att jag tog studenten redan som trettonåring. För jag är väl inte en dag över 25. Eller?!

Om man skulle ut och flyga kanske..?

Dagarna rullar på och just nu är jag ensam hemma med den här lilla stjärnan. Vi skriver packlista och funderar på om det är möjligt för en mamma (den här mamman) att flyga till Stockholm själv med två små barn utan vagn. Ja, för den vill flygbolagen inte ta något ansvar för om den inte förpackas i en hård kartong och vem kan släpa runt på en sådan? Därifrån får vi sällskap under de resterande trettio milen och utan det hade jag inte ens övervägt det här, men jag behöver ett miljöombyte. Och J behöver få skriva på sin uppsats.


Men det är mycket som ska tänkas på, planeras för och packas ner när man reser med barn. Jag tror att Arvid skulle tycka att det vore jättehäftigt att få flyga och åka tåg och få hänga i Småland i flera veckor. Just nu "matar" han mest isbjörnen och spelar memory på sitt sätt.

Superpappan från Arjeplog

Tänk om mina älskade barn skulle drabbas av cancer? Jag kan inte tänka mig mycket värre saker. Men den här pappan gör något mer än att bara vara pappa till sin cancersjuka son och det är så förbaskat fint att jag får tårar i ögonen. För mig är det en självklarhet att stötta Fredrik Westerlund och skänka en slant till Barncancerfonden och jag uppmanar alla jag känner att göra samma sak. Kolla in Facebookgruppen Fjällvandring mot barncancer eller följ hans framsteg (och bidra) på www.cancervandringen.se. Varje krona gör så att fler föräldrar får möjlighet att krama sina barn varje dag.

Antibiotikakur och jordgubbsabstinens

Nä, det är klart att det inte "bara" kunde vara en gammal hederlig mjölkstockning. Infektionsvärdet var nästan uppe i tvåhundra och det ilsket röda området på huden talade sitt tydliga språk, enligt läkaren. Bröstinfektion (i vävnaden) som måste behandlas aggressivt med en hög dos antibiotika för att minska risken för att det utvecklas till en böld som måste opereras. Yuck! Men om tio dagar känner jag mig förhoppningsvis som en ny människa. Just nu önskar jag bara att febern skulle släppa. Och att jag skulle kunna äta en stor skål med jordgubbar. Men icke. Det finns en enda sak som Vilmas mage reagerar på. EN! Gissa vilken?

Mjölkstockning (eller kanske bröstinflammation)

I natt vaknade jag med frossa och vi snackar rejäl sådan. Låg och skakade i fyra timmar trots att jag hade fleeceställ och luddfilt på mig. På morgonkvisten ersattes huttrandet av hög feber och sjukt ont i ena bröstet. Kul. Tar eländet aldrig slut? Tydligen inte för Vilma började gapa redan under förmiddagen när jag inte ville något hellre än att sova. Hon slutade nyss - typ tio timmar senare - och la precis en stor spya i sängen innan hon somnade. Kul. Igen. Febern är uppe på 38,8, huvudet håller på att sprängas och jag vet inte hur jag ska överleva morgondagen om jag inte är piggare då. Hur blev det med cirkusen då, kanske ni undrar? Jo, far och son gick dit. Arvid gallskrek när det inte var clowner eller djur och ville hänga utanför tältet istället så pappan var måttligt road och trött när de kom tillbaka. Vilken skitdag.

Det blir visst aldrig som man har tänkt sig

"Det här är sista gången vi gör det här" är en mening som har upprepats flera gånger de senaste dagarna. Till exempel igår när vi var på kalas i Norrfjärden. Så fort vi kom dit blev Arvid blyg och vägrade gå in genom dörren. Resten av tiden höll han pappa i handen (när han inte gick precis bakom honom med händerna på ryggen som en liten farbror) och Vilma ville bara bli buren - annars skrek hon. Precis när hon hade kommit på bättre tankar, och låg i ett uv-tält och myste, kom ett fjortonkilosbarn flygande, raserade hela tältet och landade på Vilmas huvud. Lillan skrek högre än hon har gjort i hela sitt liv och fick en rejäl bula. Sedan åkte vi hem.

Och idag då. Det som skulle bli en trevlig grillkväll ute i solskenet förvandlades snabbt till något helt annat. Arvid var uppspelt och sprang alldeles för nära elden, åt maskrosor och gjorde höga skrik som nästan bara hundar hör. Jag var stressad, svettig och irriterad och lagom tills det var dags att äta fick Vilma magknip och det hela slutade med att jag och min kurrande mage fick gå in. Efter två timmars panikskrikande har hon äntligen somnat och jag har ingen som helst lust att gå på cirkus imorgon, trots att vi har fått biljetterna gratis. För vad är oddsen för att det faktiskt blir lika roligt som man hoppas och tänker? Fast samtidigt är det otroligt tråkigt att medvetet välja bort saker eftersom man tror sig veta hur det ska bli. Tredje gången gillt... kanske?

Tack för gratulationerna!

Vilma har fått så många fina välkommen till världen-presenter av er, allihop. Tack så mycket! Och ett extra tack till er som har skickat grejer till och gratulerat Arvid också - för visst är det stort att bli storebror med. Idag fick han kritor av min moster och hennes man och Vilma fick en ljuvlig Newbieklänning och en liten snuttefilt i form av en hund som Arvid blev så förtjust i. "Jag låna den en liten stund", sa han och satt med den mot kinden i över en timme.



Nu sover båda barnen sedan en stund tillbaka och jag ska göra detsamma. En dag med lekparkshäng med andra mammor och barn, snabbshopping, vardagsbestyr och trotsande tvååring sätter sina spår. Särskilt nu när jag är ensam hemma med barnen i några dagar.

Dagens poesi

Den baddräktstid nu kommer när magen är för stor,
då valkar bara sväller och celluliter gror.
Generande behåring lyfts fram i solens ljus.
Nej, stranden verkar boring, vi stannar inomhus.
De krav som sommar'n ställer förstör vår ledighet.
Vi sitter där och gnäller. Fy fan, vad jag är fet.
Fast vem vill motionera när man kan sitta still?!
Nej, låt oss revoltera, vi tar en kaka till!

Och vad vill jag ha sagt med det då? Att jag är trött på kläder som inte passar som jag vill. Att vågen visar för mycket. Så här kommer det minsann inte att bli några kakor i sommar (förutom på dotterns dop då och kanske någon till). Jag ska gå och springa, börja på yoga, hänga på jobbets gym och kanske simma lite. Jag är färdig med min jag-är-nybliven-mamma-och-orkar-inte-bry-mig-och-behöver-det-inte-heller-för-allt-rinner-ju-av-när-jag-ammar-kropp (världshistoriens största lögn för övrigt). Lillan är ju trots allt sju veckor imorgon.

Gustav Vasa

Arvid var hos "sören" (frisören) förra veckan och när han hoppade ner från stolen sa han glatt: "Det var jättejätteroligt att kippa sig". Vi tog bara bort det allra rufsigaste och behöll längden, men både pappa J och morfar har opponerat sig. Den förstnämnda tyckte att vi borde ha klippt kort och den sistnämnda tyckte att han påminde om Gustav Vasa och borde haft lockarna kvar. Jag tycker i alla fall att han är fin. Den finaste lilla pojken som finns faktiskt.

Det här blir jag glad av

Det behövs faktiskt inga ord. Den här lilla tjejen gör mig glad ända in i själen.

Första juni

Jag är inte mycket för poesi och dikter egentligen, men den här var fin. Och om man ska tro det som står så är det sommar från och med idag - den första juni.

Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.

Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.