Året som gick

Läste ett gammalt inlägg som jag skrev för ganska precis ett år sedan. Om mina förhoppningar inför 2010. Jag lovade dyrt och heligt att träna mer och äta nyttigare. Jag ville fjällvandra, prova att vara sambo och hitta en billigare lägenhet, lära mig sticka och åtminstone besöka en storstad i Europa. Och visst. Om man enbart ser till det så har det varit ett bra år.

Jag har både varit i Rom och Prag, lärt mig virka (dock inte sticka), varit sambo med J i ett helt år och strax innan årsskiftet fick vi nycklarna till våran gemensamma lägga (som är betydligt billigare än min förra). Det har inte blivit någon fjällvandring, men däremot en viktminskning på drygt tio kilo. Är löjligt stolt över att jag klarade av att enbart leva på pulverpåsar á la 470 kalorier per dag - i tre och en halv vecka. Och att jag sedan har lyckats behålla vikten. Men det där med träning får nog vara ett stående nyårslöfte även nästa år.

Året har även innehållit en hel del motgångar. Smärtsam värk i nacke och huvud. Djup sorg och tunga förluster på det personliga planet. Orättvisa. Men jag försöker blicka framåt. Även om det känns näst intill omöjligt ibland.

Bildlös julledighet

Jag har varit hemskt dålig på att uppdatera (och fota) under jullovet i Småland. Men det är väl ett gott tecken på att jag faktiskt har varit ledig. Lämnade till och med datorn i Piteå för att jag inte skulle falla in i gamla mönster och kolla ansiktsboken stup i kvarten, läsa tidningar och logga in på mailen.

Vi kom i alla fall ner till mina gamla hemtrakter dagen före dopparedagen. Och, precis som vanligt, så hade vi alldeles för mycket inplanerat under de "lediga" dagarna. Julafton med familj, moster (plus man) och kusiner hos mormor och morfar i Ödeshög, fika med J:s släkt i Nässjö, pepparkaks- och glöggmys hos polarna i Linköping, genomgång av alldeles för många flyttkartonger, hysterisk mellandagsrea i Jönköping, IKEA-trängsel och köttbullsmeny, inredningsshopping (vem kunde ana att Tranås har så många mysiga småbutiker?), snabbfika hos farmor, familjemys, nostalgikväll med gamla fotografier och sällskapsspel.



För att inte behöva trängas på vägarna med alla trafikanter som ska hem efter nyår så valde vi att köra upp innan det nya året började. Och visst känns det i kroppen och högerfoten så här dagen efter. Hundrafemton mil. Ouch.

En vanlig dag på jobbet

Ena stunden bland blöjor och batterier, matrester och mjölkkartonger i Piteå. Nästa på luciatåg och kommunfullmäktige i Älvsbyn. Älskar mitt varierande jobb! Däremot är jag inget fan av den här kylan. Nästan trettio minusgrader är inte ok!

Självmordsbombaren

I helgen valde en 28-årig kille att först spränga sin bil och sedan sig själv till döds i centrala Stockholm. En kille som jag gick i skolan tillsammans med. Helt jävla sinnessjukt. Minns honom som en duktig kille. Som gick det naturvetenskapliga programmet. Som hade många vänner, men hamnade i trubbel ibland. Under de tio åren som har gått sedan jag såg honom senast måste mycket ha hänt.

Enligt kvällstidningarna så var det centralen som var målet, men på vägen dit ska han ha tappat utlösaren på marken. Pang! Ren tur att bara en av de sex bomberna han hade runt magen detonerade och att ingen annan än gärningsmannen själv kom till skada. På vissa Internetsidor kallas han för världens klantigaste terrorist, medan andra hyllar honom som en hjälte. En martyr. Skitsnack. En idiot är vad han är. Eller var. Man undrar ju vad som driver en människa, en familjefar med små barn, till något sådant. Och om fler kommer att ta efter och försöka avsluta det han påbörjade. DET är skrämmande.

Pyssel och sötkatter

Nu är julkorten postade! Nitton stycken underbara kreationer som förhoppningsvis landar i mottagarnas brevlådor i början av nästa vecka. Slängde även ihop en liten ljusstake av ståltråd och några träkulor. Ganska söt ändå.


Katterna älskar för övrigt sina kartonger. Med atletiska hopp dyker de ner i lådorna och sitter sedan, ibland i timmar, och bara kikar över kanten. Gulligt!

Heta chokladdiskussioner

Det började med att jag skrev ett oskyldigt inlägg på fejjan där jag ifrågasatte det nya innehållet i Paradisasken. Och nu sitter tre av medarbetarna och skriker åt varandra och debatterar om vilka bitar som smakar bäst, vilka som borde ha tagits bort för länge sedan och vad det finns för alternativ till Paradis och Aladdin. Död åt trillingnöten, säger jag. Och till dig som sitter på makten och bestämmer över innehållet. Ge fan i att ta bort de goda bitarna. Gör inte samma misstag som med Twistpåsen som ingen, absolut ingen, köper längre. Tack.

Om exakt en vecka...

... får vi nyckeln till nya lägenheten. Som jag har längtat! Då ska det mätas och funderas (eftersom planritningen som vi fick från hyresvärden var helt uppåt väggarna) och dagen efter ska släpet få följa med på utflykt till ikea. Jejj!

Det här med kärlek

Jag rår inte för det, men jag kan inte slita blicken från årets tv-bönder. Trots att det gör riktigt ont i hjärtat att se de tafatta försöken till samtal, de krystade dejterna och den plågsamma osäkerheten hos vissa deltagare. Tänk att ensamhet kan driva människor så långt att de kan tänka sig att bjuda in hela Sverige i sina liv. För att öka chansen att hitta kärleken som de har längtat efter så länge.

Man saknar någon att älska, som bonde-Tomas sa igår (bara en kort stund innan han satt och stortjöt på en sten i skogen eftersom alla hans tre tjejer ville åka hem). Och det fick mig att börja tänka. Och känna. Och töntgrina.

Jag är verkligen lyckligt lottad. Jag har en karl som är snäll och omtänksam, älskar mig för den jag är och som förmodligen skulle göra vad som helst för min skull. Och jag för honom. Sedan är han kanske lite dålig på att lyssna ibland, skjuter upp saker istället för att ta itu med dem på en gång och han är och kommer alltid att vara en obotlig tidsoptimist / virrpanna. Ingen är perfekt. Men jag tror att vi kompletterar varandra. Och det verkar vara receptet för lycka.

En sak som jag verkligen avskyr...

... är bedragare som lurar folk på pengar. Som lägger ut annonser på nätet utan så mycket som en gnutta ärlighet i kroppen. Som levererar den ena ursäkten efter den andra, men aldrig varan som man har köpt. Som utger sig för att vara en schysst person, men i själva verket inte är något annat än en pengakåt lurendrejare. Förr i världen (vad gammal man känner sig när man skriver så) kunde man lifta med främlingar och fråga vem som helst på gatan vad klockan var eller vart apoteket låg. Numera blir man våldtagen och mördad, rånad eller misshandlad och drar sig för att få ögonkontakt med någon som rent potentiellt kan vara en galning. För idag kan man inte lita på någon annan än sig själv. Tråkigt att det har gått så långt. Men en grundregel som lever kvar än idag är att om något verkar för bra för att vara sant så är det förmodligen det också.

Som ett blåmärke

Jag tror aldrig att jag har känt mig så här mörbultad. Nacken värker och gör krasande ljud så fort jag rör mig och huvudet dunkar och känns lika tungt som ett stenblock. De smärtstillande tabletterna hjälper inte ett skit och humöret är i botten. Men det är väl bara att försöka härda ut. Bita ihop och sparka. Det är tydligen ett steg i rätt riktning, även om det känns som ett rejält kliv bakåt.