Syskonkärlek

Nä, lillan har inte större huvud än vad Arvid har. Bilden måste helt enkelt vara tagen från en dålig vinkel. Men här har ni dem. Stora A och lilla V. Arvid och Vilma. Och Arvid tycker att hon är den finaste bebisen i hela världen och vill gärna krama henne, klappa på huvudet och trösta genom att ge nappen.

Förlossningsberättelse

Det känns som att hon kom igår, men lillan har redan hunnit bli två veckor gammal. Hög tid att skriva ner förlossningsberättelsen med andra ord - innan man glömmer allt för mycket. Känsliga läsare varnas! På måndagskvällen den 14 april, två dagar efter beräknat förlossningsdatum, stod jag och diskade medan J lekte med Arvid. Jag hade haft ganska regelbundna förvärkar i flera dagar, ungefär var sjunde till tionde minut, och var oerhört less på att vara gravid. Men när jag gick och la mig klockan 23 hade jag ingen aning om att hon skulle vara här bara fem timmar senare.

Prick kl. 00.00 (vad är oddsen liksom?) vaknade jag av att vattnet gick. Jag flög upp ur sängen och rusade in i badrummet för att inte blöta ner allt för mycket. Sammandragningarna kom lika frekvent som innan - ungefär var sjätte, sjunde minut och gjorde inte särskilt ont - och jag ringde förlossningen för att fråga om vi var tvungna att komma in på kontroll nu eller om det kunde vänta till morgonen när Arvid var på dagis. Kvinnan som svarade tyckte ändå att det vore bra med en kontroll eftersom jag hade haft så mycket förvärkar och vi ringde barnvakten, packade i ordning det sista och åkte. Strax efter två kom vi in på förlossningen och precis som med Arvid så var det som att det satte igång när vi väl kom dit. CTG:n visade regelbundna värkar varannan minut och kl. 02.45 (vid den första undersökningen) var jag öppen 5 cm. "Det kommer att bli barn idag", meddelade barnmorskan och jag blev tillfrågade om jag ville ha lustgas. Ja, tack! Något annat hanns inte med. Efter en halvtimme (kl. 03.20) var jag öppen 10 cm.


Eftersom allting gick så fort orkade livmodern inte riktigt med att ge mig kraft under krystvärkarna och jag fick värkstimulerande dropp som inte hjälpte. Vid fyratiden var jag helt slut och hade helt tappat fokus på målet och istället fastnat i den ofattbara smärtan. Jag hörde barnmorskorna prata om att det kunde vara farligt för barnet om det inte kom ut snart och med en sista kraftansträngning, och barnmorskor som med våld tryckte på magen och lirkade ut henne, kom hon. Kl. 04.20. Våran fina, perfekta dotter. 4985 gram tung och 54 cm lång.


Det kändes overkligt att jag hade haft en sådan stor bebis i magen (både blöjorna och kläderna vi hade med oss var nästan för små) - och jag kunde inte förstå hur jag hade lyckats föda fram henne utan en enda skråma. Jag kände mig som en superhjälte! Och att foglossningen som jag hade dragits med i månader nästan försvann så fort hon var ute var ett extra plus.

Och på den trettonde dagen...

... var alla graviditetskilon borta. Magen ser dock ut som en bulldeg som ligger på jäsning, men det får bli ett senare problem. Jag kan ha vanliga jeans igen! Tanken är dock att tappa ytterligare tio kilo, men först väntar jag på att barnmorskan ska ge mig klartecken att få börja träna lite smått.

Det här med barn

Vi sover väldigt dåligt just nu, allihop. Arvid har gäspat på väg till dagis hela veckan, varit grinig, testat gränser mer än någonsin och brutit ihop för minsta lilla motgång. Vi vuxna har konstant huvudvärk, kortare stubin än vanligt och försöker hålla näsan ovanför vattenytan så gott det går. Och lillan... ja, hon sover så fint på dagarna, men inte på natten. Men - tänk vilka fina barn vi har ändå. Storebror och lillasyster.

Hur kommer man överens?

Det står mellan två namn. J:s favorit och mitt andrahandsval (det första röstades ner). Hur svårt ska det egentligen vara att bestämma vad ett barn ska heta? Och hur kommer man överens? Vi har provat att lotta, men då tycker den vars namn inte vinner att valet ska ogiltigförklaras. Dödläge, minst sagt. Och flickebarnet har redan hunnit bli tio dagar gammal.

Efter en vecka...

... har jag tappat elva av de fjorton graviditetskilona. Inte så pjåkigt!

Världens finaste flicka

Hon sover mycket, våran namnlösa lilla tjej. Det blir lite gap och skrik när det är matdags, ibland vid blöjbyten och när hon vill ligga riktigt, riktigt nära, men sedan magen kom igång igår har hon varit tyst och snäll. Vi har börjat sålla lite bland alternativen på våran namnlista, men fortfarande inte hittat det rätta. Mycket för att J och jag tycker helt olika och tvingas plocka bort personliga favoriter för att den andra lägger in sitt veto. Men snart så... Arvid har röstat på Alice (bästa kompisen på dagis) eller Ville (hehe). Vet inte varifrån han har fått det.

Premiär gånger tre

Det är mycket som händer för första gången idag. Lillan, som vägde 4835 gram hos läkaren igår och alltså inte har tappat särskilt mycket i vikt sedan födseln, har både fyllt blöjan ordentligt och premiärbadat i baljan. Hon älskade det, hade piggare ögon än någonsin, sprattlade ivrigt med benen och sov som en stock i två timmar efteråt. Ja, och jag har fått mjölkstockning.

Glad påsk!

Det blir inte mycket sömn just nu eftersom det ständigt kurrar i lilltjejens mage, dag som natt. Men amningen har kommit igång bra och hon äter som en häst.


Vi ska fira påsk med att åka till Sunderby sjukhus för slutbesiktning av lillan och njuta av finvädret. Sjutton plus och strålande sol. Härligt! Och glad påsk!

Hon är här!

I måndags morse sa barnmorskan till mig att det kunde dröja länge innan bebisen behagade titta ut. Nitton timmar senare var hon här. Våran "lilla" guldklimp som vägde 4985 gram och var 54 centimeter lång. Trots att lilltjejen var så rejäl gick allt jättebra. Och snabbt, men mer om det i ett annat inlägg.


Egentligen ville de ha oss kvar på BB i tre dagar för att kunna hålla koll på lillans blodsocker och så att hon inte tappar för mycket i vikt innan amningen har kommit igång (en stor tjej kräver mycket mat), men eftersom det blev en oväntad rush på BB och de behövde fler sängar fick vi åka hem redan igår. Det var en väldigt stolt storebror som kom för att "hämta hem" lillasyster och han vill gärna trösta när hon är ledsen genom att hämta napp eller leksaker som han lägger bredvid henne. På bilden nere till vänster är Arvid fyra dagar gammal. Lite lika är de nog. Och bilden till höger är tagen kvällen innan tre blev fyra. Han är aldrig så glad som när han får hjälpa till i köket. Finkillen.

Arvids selfie

Igår medan J bytte däck gjorde Arvid gruskakor lite här och var i brist på sand. Bland annat utanför grannporten. Han ville toppa den med en hundskit, men där satte jag stopp. "Ska vi ta ett kort på kakan?" frågade jag när vi skulle gå in. "Nä, mamma. Ta kort på Ajja (Arvid)." Snart startar han nog en egen blogg också.

Knäckt

Efter den senaste veckans ryggsmärtor och sammandragningar trodde jag verkligen att kroppen skulle ligga i startgroparna. Men icke! Tappen är fortfarande böjd bakåt och näst intill helt opåverkad. Du är ju nästan mer omogen nu än för två veckor sedan, som barnmorskan uttryckte det, och någon hinnsvepning gick givetvis inte att göra. Kul, tack för det. Allt det onda har alltså resulterat i... absolut ingenting. Nada! Och som det ser ut nu så kan det dröja länge innan det blir något barnafödande. Så. Den 27:e ska vi på kontroll igen och om kroppen fortfarande inte är mogen kan man få vänta ytterligare en vecka innan något görs. Vi snackar alltså eventuellt en majbebis! Jag är knäckt.

Två dagar över tiden

Bebisen, var ääär du? Inte på utsidan av magen i alla fall, men enligt pappa (som hade rätt angående vilken dag Arvid skulle födas) så kommer det att bli idag. Det känns inte alls så utan snarare som att jag kommer att få vara gravid för evigt och till slut exploderar och flyger iväg som en pruttande ballong som man inte har knutit åt. Har visserligen haft en del smärtsamma förvärkar (?) och om en timme ska jag på kontroll hos barnmorskan för att se om de har gett något resultat. Och kanske kan hon snabba på förloppet med en hinnsvepning..?

BF!

Och jag som trodde att ungen skulle behaga komma tidigare. Tji, fick jag. Igår kändes det dock inte helt orimligt att det skulle ta fart. Jag vaknade med en fruktansvärd smärta i hela nedre ryggen, ungefär som att jag hade burit tunga stenar hela dagen innan och överansträngt ryggen, och hade sammandragningar var tionde minut. Men... idag är det alltså beräknat förlossningsdatum och än så länge känns det inget speciellt i kroppen. Mer än att magen kurrar. Frukost!

Två dagar kvar...

... och ingen bebis i sikte. Den här eviga väntan börjar bli tråkig nu.

Nedskärningar inom mediebranschen

Idag är det många av mina kollegor som har fått veta att de förlorar jobbet när TV4 lägger ner sina lokala nyhetssändningar. 140 av de 165 anställda får gå redan i sommar. De resterande 25 ska vara stationerade på nio orter runt om i landet och leverera tv-inslag till rikssändningarna. "Vi lägger idag närmare hälften av våra nyhetsresurser på lokal-tv, det är inte hållbart framöver", skriver TV4 i ett pressmeddelande. Fy, vilken tråkig dag för lokaljournalistiken! Hela havet stormar i branschen, nedskärningarna avlöser varandra och det är tittarna som drabbas. För enligt undersökningar vill de allra flesta se regionala nyheter istället för "Stockholmsnyheter" (om man nu inte bor i huvudstaden).

Vecka 39+3

Tänk att något som syns så mycket från sidan inte alls ser lika stort och tungt ut framifrån. Ja, midjan är ju försvunnen sedan länge, men annars alltså.

Sammandragningar och tre dagar kvar

Igår, direkt efter middagen när jag stod och plockade undan i köket, kom de. Sammandragningar med ganska exakt tio minuters mellanrum. De höll i sig fram till läggdags och försvann sedan lika plötsligt som de kom och i natt har jag sovit som en prinsessa bredvid en liten kille som ville hålla hand och ligga kind mot kind. Välbehövligt, men samtidigt lite snopet.

Barnmorskebesök och fyra dagar kvar

Bebisen är fixerad! Det är full fart i magen hela dagarna och ibland gör det riktigt ont, men trots att jag har trott att det har varit på gång flera kvällar i rad nu så lugnar det ner sig under natten. Efter morgonens barnmorskebesök - som förhoppningsvis var det sista - kan jag konstatera att jag väger mer än jag någonsin har gjort i hela mitt liv, magmåttet är större än när jag väntade Arvid (man kan ju fråga sig hur stor bebisen är då?), vilopulsen är hög och jag är mer less än vad jag trodde var möjligt. Men hon verkar inte ha någon större brådska med att komma ut - trots att jag har gissat att det ska bli idag.

SF-mått (vecka 39+2): 40 cm
Blodtryck: 129 / 87 (pulsen låg på 121)
Blodvärde: mättes inte
Blodsocker: mättes inte
Bebisens hjärtslag: 140 slag i minuten (huvudet är fixerat)
Viktuppgång sedan inskrivningen: 13 kg 

SF-mått (vecka 37+1): 38 cm
Blodtryck: 115 / 79 (pulsen låg på 112)
Blodvärde: 108
Blodsocker: 5,7
Bebisens hjärtslag: 144 slag i minuten (huvudet är rörligt)
Viktuppgång sedan inskrivningen: 12 kg 

Sex dagar kvar

Japp. Sex dagar kvar till beräknad bebis och jag börjar tro att magkänslan som säger att hon ska komma tidigare har fel. Det känns visserligen som att ungen ska ramla ut av sig själv så fort jag står eller går, men det har det ju gjort länge. När jag lägger mig är jag förväntansfull och funderar på om det ska sätta igång under natten, men varje morgon vaknar jag lika besviken. Det är full aktivitet i magen, ryggen värker, magen är stenhård mellan varven, fötterna är svullna, huvudvärken verkar vara här för att stanna, fogarna och svanskotan gör ont och jag har ingen matlust alls. Allt är som vanligt alltså. Och i mitten av nästa vecka kommer min nya hårddisk som förhoppningsvis ska väcka datorn till liv igen.

Refluxbesvär och trotsunge

Jag vill börja med att varna för ett äckligt inlägg så att känsliga läsare inte behöver kräkas rakt ut. Det var nämligen det som jag trodde att jag skulle göra i natt när jag plötsligt vaknade av att magsaft började stiga upp i matstrupen och rann in i munnen. Långsamt, långsamt. Ungefär som lava. Det enda som hjälpte var att sitta och sova och den vidriga smaken sitter fortfarande kvar i munnen. Enligt Google rör det sig om refluxbesvär, det vill säga att bebisen trycker så mycket på magsäcken att maginnehållet trycks uppåt samtidigt som hormoner gör att magmunnen har svårare att hålla tätt. Så fruktansvärt vidrigt!

Arvid har förvandlats till en riktig trotsunge som kastar grejer, står på kattens svans, hoppar i soffan, ger ifrån sig högfrekventa skrikljud, spottar och slänger ut leksaker över hela golvet om han inte får som han vill. Jag hoppas att det mest är rastlöshet eftersom han har varit sjuk och hemma i några dagar och jag inte orkar aktivera honom så mycket som han vill. En "riktig" trotsperiod kunde inte komma mindre lägligt nu när bebisen - förhoppningsvis - snart är här.

Haveri

Nä, det pågår inget barnafödande. Än. Däremot har min trotjänare, laptopen, slutat att fungera efter fem fina år tillsammans. Efter en omstart fastnade den i något slags blåskärmläge, varken internet eller externa enheter fungerade, datorn var seg som sirap och det var med nöd och näppe som jag lyckades spara alla bilder på lilleman. Trasig hårddisk, säger dataexperten på jobbet. Jaha, säger jag. Det låter dyrt. Och timingen kunde inte vara sämre.

Bondgården i magen

På dagis häromdagen frågade en av fröknarna om Arvid visste vad som fanns i mammas mage. "Ja", svarade Arvid snabbt. "En ko, en gris och en katt". Sötunge. Däremot har han inte alls varit lika bedårande i natt. Han har vaknat varje halvtimme, timme och varit gnällig och haft svårt att komma till ro och till slut gick jag och la mig på soffan. Det skulle jag inte ha gjort. Är stel i varenda muskel och led i hela kroppen och har ingen energi alls. Så nu ska jag laga J:s jacka som har gått sönder och sedan gå och lägga mig igen.

Aprilbarn

Ja, nu råder det inga tvivel om att det kommer att bli ett aprilbarn, men jag trodde väl inget annat heller. I natt har bebisen (och jag) sovit som stockar i tio timmar - i vanliga fall brukar det vara full fart på den lilla så fort jag lägger mig ner - och det inbillar jag mig är en förberedelse inför förlossningen. Man kan ju inte vara trött när det är dags att komma till världen, eller hur lillan? Jag har vaknat med molvärk idag och är fullkomligt trasig i magen. Nu börjar det bli spännande.